Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Busch Thor och Hadzialic har rätt om klassikerna

Aida Hadžialić.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ebba Busch Thor.Foto: OLLE SPORRONG
Victor Malm.Foto: Izabelle Nordfjell
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Foto: TT NYHETSBYRÅN

Bör Sverige upprätta egen en litteraturkanon med en lista på klassiker som alla skolbarn bör känna till?

Victor Malm ser en debatt som måste höjas över nationalismen och integrationsfrågorna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. För att undvika alla missförstånd måste jag börja den här texten med följande mening: Nej, jag tycker inte att Aida Hadžialić (S) har rätt, men jag tycker heller inte att hon har fel.

Vid årsskiftet luftade hon i en intervju i DN tanken att Sverige skulle införa en kulturkanon, förmodligen av sorten som man införde i Danmark 2006: en lista på centrala verk med syftet att standardisera de kulturella referensramarna, för att stärka den nationella identiteten, motverka segregation och så vidare. Vad den skulle innehålla? Tja, ”verk som [Svenska] Akademien erkänt”, tyckte Hadžialić. 

Ett tomt och okunnigt svar, men det illustrerar samma behov av något slags basal bildning som Ebba Busch Thor (KD) råkade briljera med när hon gick ut och vevade i samma fråga, men inte kunde svara på vem som hade skrivit ”Gösta Berlings saga”. Eller ”Giftas”. Eller ”Gentlemen”. 

Fimpa regressiva idéer som stavas ”läslust” och ”bokskatt”.

Samma behov av – ja, faktiskt – en kanon, men i en annan form än den instrumentella och meningslösa som politiker i båda blocken nu vurmar för. Anna Andersson har helt rätt när hon avfärdar deras idé i Aftonbladet (17/1). Samtidigt är det svårt att inte bli lite ledsen när Sveriges största vänsterkultursida inte kan uppamma en mer komplex syn på saken. 

Men då måste man förvisso börja med att erkänna vissa saker – och fimpa regressiva idéer som stavas ”läslust” och ”bokskatt”. Först och främst: litteratur är en form av kunskap, precis som matematik är en form av kunskap. Den handlar inte bara om att veta vem Karin Boye var, utan om att kunna läsa ”Astarte” eller ”För trädets skull”.

Varför vi, alla, eller i alla fall så många som möjligt, bör kunna göra det är kanske inte självklart, inte längre, för det kräver att man erkänner något småfult: det finns dåliga böcker, det finns bra böcker – och det finns alldeles extraordinära böcker. 

Skolan bör ha i uppgift att justera en sådan orättvisa.

De senare lär oss något nytt om vad det är att finnas till. Och de fortsätter göra det, över tid, varje gång vi läser dem. Ja, över tid bildar de kanon, som inte är namnet på en nedskriven lista. Den finns redan, tyst, oartikulerat, men tydligt för dem som är införstådda.

I dag är kunskapen om liksom förmågan att ta del av den hårt märkt av klass. Kulturellt kapital är ju typ lika ojämnt fördelat som ekonomiskt, förbehållet dem med rätt uppväxt, djupt kunniga lärare, eller dumdristighet nog att plugga litteraturvetenskap på högskolan. Skolan bör ha i uppgift att justera en sådan orättvisa. Den handlar ju ytterst om tillgången till något så fundamentalt som kunskap. 

Så ja, kanonundervisning i skolan, snarast möjligt.

Dessutom är det så här: läsningens status kan endast höjas om man först höjer det lästas status. Annars blir det en rent instrumentell aktivitet, vagt kopplad till lust och abstrakta, goda värderingar. Och en sådan blir aldrig attraktiv. 

Det är dock den litterära kunskapen. Den gör mer av livet, oss vidare och större, eller som litteraturhistorikern Harold Bloom en gång skrev (fast om Shakespeare): den gör oss inte bättre, och den gör oss heller inte sämre, men den kan lära oss att höra vad vi egentligen säger när vi talar till oss själva. Och därför att acceptera förändring, i oss själva och andra, eftersom vad vi då hör är att ingen av oss är enkel eller varaktig. 

Tillfaller den möjligheten bara några privilegierade och i kulturen infödda få har vi inrättat en hård, djup orättvisa. Så ja, kanonundervisning i skolan, snarast möjligt.  

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Gör om lärarutbildningen från början

Har sjunkande studieresultat något att göra med hur undervisningen i svensk skola är utformad? 

Isak Skogstad gästar Kultur-Expressen med en debattbok som vill ifrågasätta gamla sanningar.