Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Ingen journalist har brunmålats av staten

Per Gudmundson.
Foto: KD / KD
Ivar Arpi.
Foto: Carl-Olof Zimmerman/TT

Delegationen för migrationsstudier, Delmi, publicerade förra veckan en rapport om interaktiv rasism på internet.

Den gjorde bland annat gällande att ledarskribenter som Per Gudmundson och Ivar Arpi bidragit till en normalisering av rasism. 

Victor Malm undrar hur journalistiken blev så ointresserad av frågan om akademisk frihet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Journalistiken är lite som ett gammalt hederligt skrå. Genast kolleger kritiseras av icke-journalister är uppbackningen stark och otvetydig. 

I det här fallet kom kritiken från Mattias Ekman, docent i medie- och kommunikationsvetenskap, som publicerat policy briefen ”Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken” för Delegationen för migrationsstudier (Delmi). Där menar han, bland annat, att ett antal offentliga personer – ledarskribenterna Ivar Arpi och Per Gudmundson, samt Moderaternas Hanif Bali – har bidragit till en normalisering av främlingsfientlighet, rasism och brukat gestaltningar av invandrare som återfinns i en bred europeisk högerpopulistisk diskurs. 

Jag har inte räknat, men jag är ganska säker på att få påståenden har upprepats fler gånger i offentligheten de senaste 6 åren. Migrationsdebattens slentriananalyser spökar vidare, lika simpla som alltid. Sånt är livet.

Att Ekmans skissartade skrift möttes av rejäla mothugg snarare än blaserade axelryckningar har dock med utgivaren att göra. Delmi är en kommitté under justitiedepartementet, en olycklig, men knappast unik konstruktion. Uppgiften är att samla, sprida och initiera studier som ska bidra till samhällsdebatten och fungera underlag till framtida migrationspolitiska beslut.

Läs den lilla rapporten igen. Ekman har inte direkt publicerat primärforskning.

På åtminstone en punkt lyckades man ganska väl.

Tidningsutgivarnas kritik mot Ekmans policy brief är skarp: ”Det tafsas på publicistikens integritet”, konstaterar Thomas Mattsson, tf vd. Ungefär samtliga borgerliga ledarredaktioner håller med, liksom Anna Gullberg på de här sidorna. Det är journalistikens vanliga, sunda reflex. Myndigheter ska varken utvärdera eller ha åsikter om vad enskilda journalister eller redaktioner gör. Pressfriheten har flera viktiga rågångar och det här är kanske den viktigaste av alla. 

Men vad hände med forskningens frihet? 

Läs den lilla rapporten igen. 

Ekman har inte direkt publicerat primärforskning. 

Redan första meningen berättar att den presenterar resultat från ett forskningsprojekt, studier som hänvisas till i noter, separat publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Projektet har föga med Delmi att göra, det är finansierat av Vetenskapsrådet och bedrivs på Stockholms universitet och Örebros universitet. Delmi deklarerar sitt dubbla oberoende, gentemot både forskarna som anlitas och uppdragsgivaren, regeringen – det är särskilt viktigt. 

Och vad är då innehållet i kritiken, egentligen? 

I sådana fall verkar publicisterna småsugna på att tafsa på forskningens integritet – i den publicistiska integritetens namn.

Å ena sidan kan den givetvis handla om Delmis existens, som absolut bör ifrågasättas. Regeringsnära kunskapsproduktion lämpar sig inte väl för obekväma resultat – och risken att den tas för ideologiproduktion är överhängande, särskilt när den pekar ut enskilda personer. Å andra sidan verkar kritiken också handla om ett missnöje med innehållet i en forskningssammanställning, där underlaget består av ett flertal oberoende akademikers arbete. Och, i några fall, om ett missnöje med att denna forskning från början finansierades av Vetenskapsrådet, initierades och sedan publicerades. (Gudmundson, en av de utpekade, hör dock inte till det lägret.)

I sådana fall verkar publicisterna småsugna på att tafsa på forskningens integritet – i den publicistiska integritetens namn. 

Mycket olyckligt. 

Men det kan förstås delvis också handla om journalistikens sedvanliga ointresse för hur forskning fungerar. Jag har slutat bli förvånad. Alltså måste saker förklaras: Ingen opinionsbildare har brunmålats av Delmi, Vetenskapsrådet, Stockholms universitet eller Örebros universitet. 

Här finns en avsändare: Mattias Ekman, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet.

Studierna som hans rapport grundar sig på är legitima, men fullt möjliga att kritisera och argumentera mot, de är uppenbart politiskt färgade och långtifrån okontroversiella. Gör det och gör det ordentligt, på djupet, det är bättre använd tid än den senaste veckans reflexer. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.