Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Svenska Akademien försöker rädda sig själv

Mats Malm tillkännager 2018 och 2019 års vinnare.
Mats Malm. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT
Mats Malm.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

2018 och 2019 års Nobelpris i litteratur tilldelas Olga Tokarczuk och Peter Handke. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRISET. Nobelpriset i litteratur är tillbaka efter kris och skandal, och med den äran. 

Eller? 

2018 års pris till polska Olga Tokarczuk är oklanderligt, ett av dem jag hoppades hårdast på. En fantastisk, svindlande, encyklopedisk romanförfattare, som aldrig skriver en bok som liknar en annan. 

Men årets pris gör mig en smula förvånad. Österrikiske Peter Handke har hört till favoriterna länge, men har kanske minst lika länge varit avskriven och kritiserad, inte minst på grund av hans ställningstaganden för Serbien under de jugoslaviska krigen. Valet lär, med rätta, uppröra. Det kan mycket väl bli Akademiens mest kontroversiella pris någonsin. Det är ju lite som att ge det till Ezra Pound efter andra världskriget. Men oavsett det är han en stark, experimentell författare, estetisk släkting till Elfriede Jelinek, som tilldelades 2004 års Nobelpris. Med andra ord står det bortom tvivel att det är två stora europeiska, helt klart värdiga författarskap som belönas. 

Och det överraskar. De flesta av oss anade att minst en icke-europeisk författare skulle tilldelas priset. Jag ser dock ingen anledning till att vara missnöjd. 

Tokarczuk är en kritikerfavorit, älskad och mångfaldigt prisbelönad för romaner som ”Jakobsböckerna” och ”Löparna”. Hon skriver en vig, levande, indragande prosa som har potentialen att locka in alla möjliga sorters läsare i hennes intelligenta romaner, som är allt från sånger om vår modernitet till lekfulla deckarpastischer. Men bland hemlandets politiker är hon inte entydigt populär. Tokarczuk har attackerats av polska högernationalister, som menade att hennes litteratur besmutsade den polska nationens namn. Valet blir knappast mindre intressant av att det är val i Polen på söndag. 

Det här är val som minner om Nobelprisets bästa stunder.

Handke var det, ärligt talat, längesedan jag läste, men romaner som ”Kort brev till ett långt farväl”, ”Upprepningen” och ”Frånvaron” bränner sig fast i minnet. Till svenska har han inte översatts på mer än ett decennium, men förhoppningsvis innebär priset att denna mångskiktade, bitvis provocerande skildrare av efterkrigsalienation börjar översättas igen.  

Frågan om Svenska Akademien har återhämtat sig låter sig förstås inte besvaras nu. Men kanske. Det här är val som minner om Nobelprisets bästa stunder: stora, ambitiösa, djupa och rika författarskap, som fungerar påminnelser om varför man skulle få för sig något så märkligt som att ägna sitt liv åt litteratur. 

Och i den lilla meningen är återhämtningen rejäl. Efter Bob Dylan och Kazuo Ishiguro känns Tokarczuk och Handke som två glas kallt vatten efter en och en halv vinare (för att vanställa en fin Stig Larsson-rad). 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.