Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. I tisdags utsåg Vetenskap och folkbildning – en förening som har kunnat räkna astronauten Christer Fuglesang som medlem – hårdrocksbandet Sabaton till årets folkbildare. Motiveringen påstår att ”de framställer historiska skeenden på ett bra och korrekt sätt”.
Jag sätter således på en låt, ”Primo victoria”, en av dem som ligger högst upp på Spotify. Genast börjar den tuffe Joakim Brodén sjunga tufft om att en grupp av något slag är på väg mot himlen, men tar den något omakliga omvägen som är helvetets portar – nazisternas frontlinje! – dit. Glasklart är det inte.
Låten visar sig snart handla om de allierades landstigning i Normandie på d-dagen och Brodén ylar en del om hur mycket blod som ska spillas, men sedan fortsätter han ändå tragga om den där himlen. Tydligen är de allierade styrkorna på väg dit.
Det är en ganska konstig metafor. Var andra världskriget ett heligt krig? Invasionen ett korståg? Eller snackar vi en utopisk, lite så där myskristen fred efter krigets slut?
Särskilt bra folkbildning är det då inte.
Och nej, Sabaton är inte min grej, men jag har varit tonåring, jag förstår lockelsen. Känslan de skapar liknar den som uppstår på fotbollsläktare: Adrenalin, den gemensamma sakens berusning, det är pampigt, stort, stolt, som gjort för att få lyssnaren att känna sig som huvudrollen i en Hollywood-film där stråkarna dyker upp exakt rätt. Lägg till lite krigsromantik och deras enorma popularitet är lika trist som lätt att begripa. Men folkbildning?
Jag trodde inte att just årets folkbildare 2022 skulle vara Putinvänlig.
VoF lyfter förvisso inte bara musiken, utan också deras relativt gedigna Youtube-kanal där programledaren Indy Neidell tillsammans med bandmedlemmarna guidar fansen genom historiska händelser. Jag är inte historiker, jag vill inte bedöma kvaliteten, men nog kan man berömma ambitionen, även om kanalen bevisar tesen att människors – särskilt mäns – förmåga att engagera sig i förflutna händelser står i direkt proportion till hur många som då dog en våldsam död. En episk hårdrocksskiva med tillhörande fördjupningsmaterial på Youtube om Andra Vatikankonciliet? Nja.
Det hade dock varit värt ett folkbildarpris – om idén med ett folkbildarpris var att prisa dem som bildar folk, snarare än dem som förstärker en redan urstark och osund krigsförtjusning. VoF:s beslut får räknas som en provokation, perfekt designad för att skapa uppmärksamhet. Och den fick föreningen, om än inte på sättet som de önskade. Putin kom nämligen in i bilden. Han har ju börjat göra det.
2015 gav Sabaton en konsert i Sevastopol, en stad på ryssockuperade Krim. Och vem stod för den festen? Putins kompisar i det ultranationalistiska mc-gänget Nattvargarna. Kompisar är förresten ett för litet ord, diktatorn har åkt i deras kortege och beskrivit dem som ”manliga och coola killar”, rentav förebilder för Ryssland. Sådan är kanske machostaten: hårdrock om krig, mc-gäng och maktfullkomliga ledare som gärna fläker ut bringan när de sitter till häst.
Visst, vi kan kalla det dåligt sällskap, men sedan blev det värre. Dagens ETC grävde fram en gammal intervju om spelningen där Sabatons basist hävdade att Krim egentligen är ryskt, och att Putins illegala ockupation bara återställde gränserna i linje med folkviljan. Många som skäms tysta i dag kräktes liknande propaganda efter 2014. Men jag trodde inte att årets folkbildare 2022 skulle vara just Putinvänlig.
Expressen och Aftonbladet förärades i samma veva nidutmärkelsen årets förvillare för bristfällig sjukdomsjournalistik. Trist förstås. Men när VoF nu ska sammanträda för att utvärdera om Sabaton borde fråntas folkbildaräran, vore det snyggt om de också såg sig i spegeln.
De är ju själva ganska förtjänta av årets förvillarpris.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.