Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Är Ulf Kristersson en ny von Papen?

ANKLAGAD. Ulf Kristersson möter återigen häftig kritik för att ha öppnat för möjligheten att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA

Victor Malm synar språkbruk och liknelser i Sveriges politiska debatt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Stackars Franz von Papen

Att ligga lugnt där i graven och med jämna mellanrum väckas ur vilan av att ens namn gormas som jämförelse med den Kent-lyssnande, pizzavägrande långdistanslöparen Ulf Kristersson! Vilket öde! 

Nej, det är förstås inte synd om de döda. De är döda. De tar inte illa vid sig av våra ord. 

Var man i livet så dum (naiv?) att man som Tysklands dåvarande rikskansler aktivt beredde väg för Hitler, nazismen och Förintelsen lär man dessutom ha dött medveten om att ens namn och gärning kommer att bli bild och retorik i den politiska debatten, särskilt Sveriges, som ju är mer benägen än någon känd samtalsform att mala fraser, med pinsamt patos göra odrägliga klyschor av tankar som en gång varit fräscha: Uffe kan tänka sig att jobba med Jimmie, han vill ta makten, skapa ett konservativt block. Jimmie är dock typ Hitler, alltså är Uffe typ von Papen. 

Jag vill inte skrika, men snälla, detta har vi väl hört till döds? 

Den här gången var det bland annat Socialdemokraternas Morgan Johansson som implicit drog fram det gamla kortet i en tweet.

”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”, ropar någon annan, den här gången Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg, och tillskriver Mark Twain citatet. Som är brukligt när man inte har en aning om vem som faktiskt sa orden. Vem som faktiskt sa orden är förvisso oviktigt, offentligheten är inte akribins plats, det viktiga är ju vad rim har för kunskapsvärde. Tanken är ungefär den här: nej, Uffe är inte von Papen, Jimmie är inte Hitler, men ändå! Främlingsfientlig nationalism är en stark kraft, den låter sig inte kontrolleras, lägg inte huvudet i tigerns gap. 

https://twitter.com/anderslindberg/status/1354334557152141315?s=20

Jag anser också att högerpopulisterna i SD och deras läskiga, ännu levande rötter ska hållas långt borta från alla eventuella regeringsbildningar. Tro inget annat. Men jag ser det som min rättighet att bli beklämd av allt som är slappt och tråkigt. 

Svenska poeter ägnade drygt hundra år åt att rimma ”ljus” och ”grus”. Ungefär i samband med att Hitler tog makten dog seden – gjord livlig av storheter som Tegnér, Rydberg och Fröding – dock ut. Händelsen brukar kallas för modernism. Det var stort. 

Rimmet hade inte blivit mindre sant, det finns fortfarande inget effektivare sätt att gestalta motsättningen mellan ideal och verklighet, ande och materia, himlen och jordelivet, men det blev förbjudet att vara effektiv, slapp och tråkig. Den som inte kom med något nytt fick finna sig i att bli ignorerad av både läsare och kritiker. Jag tycker att det är ett sedelärande stycke historia. 

Inget av det som sägs betyder något, det är bara samma dans en gång till. Grus, ljus.

Kommer Moderaterna att upprepa von Papens misstag? Går det att upprepa von Papens misstag? Kanske, kanske inte, vem vet, det är nödvändigt att vara på sin vakt, men nu ryter GP:s ledarskribent Håkan Broström om misstroendevotum mot Morgan Johansson, och ännu en metadiskussion om historia och liknelser tar vid. Vem var värst? Sossarna höll på med rasbiologi! Moderaterna tyckte illa om kvinnlig rösträtt! Vänsterpartiet gillade Stalin!

Gäsp.

Skildrat i en tv-serie hade förloppet blivit utskällt för att vara orealistiskt och pinsamt, men nu är det verklighet, och tyvärr är den vår. Man blir politiskt deprimerad för mindre. Nunor skäller på varandra, inget av det som sägs betyder något, det är bara samma dans en gång till. Grus, ljus. Jag överdriver inte när jag kallar det skadligt.

”Gör det nytt!” löd modernisten Ezra Pounds lika moraliska som estetiska credo. 

Men han var förvisso fascist. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se