Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Victor Malm

Åh nej, nu är smakdomarna på DN Kultur besvikna igen

Lydia Sandgren.Foto: Hanna Brunlöf Windell
Åsa Beckman.Foto: MICHAELA HASANOVIC
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Victor Malm svarar på Åsa Beckmans kritiska invändningar mot recensionerna av succédebutanten Lydia Sandgrens ”Samlade verk”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Nu har det hänt! Åsa Beckman har läst Lydia Sandgrens ”Samlade verk” och blivit gruvligt besviken (DN 19/8). Och detta är något allvarligt. Riktigt allvarligt. Det säger faktiskt något ganska oroande om den svenska kritikens tillstånd. Romanen var ju bara hyfsat bra, blott ”anslående”, inte jättebra som Carl-Michael Edenborg, Martina Lowden, Therese Eriksson och jag hade mage att anse. Kris, kris, kris. Dessutom utspelar den sig där borta i Göteborg, fy. 

Det är förstås helt okej att ha en avvikande åsikt om ”Samlade verk”, och jag ser värdet i att den meddelas. Men varför just Beckmans besvikelse dessutom skulle vara ett tecken på att både kritiken och samtidsprosan krisar lite förstår jag inte. Särskilt inte som hon tvingas vända sig till intervjuer (!?) med författaren när hon inte blir klok på bokens kärna – den helt uppenbara, men finkänsliga ironin i gestaltningen av huvudpersonen Martin Berg och hans jakt på bildning.  

Han vill bli intellektuell, bildad, och kastar sig sökande efter kanons mest klassiska namn. Precis som så många andra prettopågar.

Kanske menar vi olika saker med ordet ”ironi”, jag vet inte, men jag tror att de flesta som uppskattar ”Samlade verk” tjusas av en litterär, snarare än vardagsspråklig, form av ironi. 

I litteraturen står ju ironin bara sällan i motsats till den allvarliga framställningen. Där har den, till skillnad från i vardagen, inte funktionen att producera en entydig, stabil utsaga, men inte heller att finnas ”underbyggd som ett genomgående skikt i romanen”. Den är snarare ett grepp som, för att parafrasera Horace Engdahl, ger det litterära verket möjligheten att inte helt stämma överens med sig självt. En sorts osäkringsmekanism, ett sätt att mena mycket på en gång. 

Det är mindre komplicerat än det låter. Martin Berg vill mer än något annat vara en särskild, viktig person. Han vill bli intellektuell, bildad, och kastar sig sökande efter kanons mest klassiska namn. Precis som så många andra prettopågar. Detta skildrar Sandgren ömt. Hon hånar honom inte, romanen förstår honom, tar hans kärlek till litteraturen och bildningen som uppriktig och menad, betydelsefull, trots att den tar sig banala, rentav genanta uttryck. Samtidigt demonstrerar hon – och det ganska explicit – att han är en väldigt vanlig person. Inte det minsta speciell och viktig. Ändå gör Sandgren honom till just speciell och viktig. Det är ganska vackert. 

Och jag är helt öppen med att det är en läsning av romanen. Den kan vara svag och felaktig, men jag söker åtminstone inte stöd för den i godtyckliga intervjucitat. 

Hyllningarna av 'Samlade verk' kan med andra ord bero på att somliga har sett något i den som gick Åsa Beckman förbi.

Och vad betyder det egentligen att Lydia Sandgren väver in en metalitterär reflektion över den realistiska formen i romanen? Inte, som Beckman förunderligt nog fått för sig, att romanen i sig är en enda stor reflektion över realistisk estetik (även om all form förstås alltid kommenterar sig själv). Det betyder att romanen använder partier för att gestalta realismens betydelse och funktion. 

Gustav Beckers målningar är ett sådant exempel. Ett annat hur fiktionsnivån där den vuxna Martin Berg ger intervjuer till Svensk Bokhandel samspelar med nivån som framställer den yngre Martin Bergs liv. Och att metareflektionen finns med betyder inte att den är fantastiskt komplex eller djupt originell, bara att den är där, sömlöst sammansatt med intrigen. Det är ovanligt skickligt gjort. 

Hyllningarna av ”Samlade verk” kan med andra ord bero på att somliga har sett något i den som gick Åsa Beckman förbi.

Sådant händer. Ingen skam. 

Men att DN:s biträdande kulturchef dömer ut den svenska kritikerkåren för att den inte läser som hon gör, det är trots allt glädjande. Det betyder att bokhösten har börjat som brukligt. Och det är ju härligt. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.