KULTURDEBATT. I söndags skrev jag en krönika om frånvaron av konflikter i kulturpolitiken, och föreslog att en återstart av de gamla bråken om en nationell litteraturkanon kan vara en bra strategi för att få upp de energifattiga frågorna på dagsagendan.
Inte genialt, men harmlöst.
Dagen efter stormade en arg Karin Pettersson ut på Aftonbladets kultursida och tyckte att tanken på en litteraturkanon – inte förslaget i sig – var liberal, lika meningslöst symbolisk som det folkpartistiska förslaget om kepsförbud i skolan. Usch!
Möjligen är det ett tecken på att frågan om djupläsning är mer akut än jag befarade. Eller bara på att Aftonbladet älskar att larma om den liberala vargen, också när det är en liten ekorre som stryker förbi.
Det finns förstås liberala argument för en kanon, precis som det finns nationalistiska och socialdemokratiska, men som den läskunniga säkert noterade nämnde jag bara just det, inte ett enda argument. Samt det faktum att själva frågan är känslig – och brukar utlösa debattvilja. Cyniskt kanske, men Petterssons halvbakade missförstånd är ett tecken på att jag inte har fel.
Jag menar, det finns massor av andra grejer att skriva om, men Pettersson föredrar att ägna ett par tusen tecken åt att fantisera ihop vad jag tycker, och vara led på kanontanken, framför att, tja, skriva om dessa. Se där, en produktiv energi!
Sedan kan jag, i teorin, förklara skillnaden mellan en ”litteraturlista” och kanon (även om jag helst slipper förklara den för en kulturchef), tala lite om att svenskämnet behöver bli ett bildningsämne, den systematiskt inrättade orättvisan i dagens litteraturundervisning, konstens emancipatoriska funktion, och annat som jag bryr mig om. En fråga öppnar andra. Vinstjakten i skolan, som hon själv nämner, är ju inte i första hand en fråga om att några tjänar pengar på skolan.
Frågan om kanon rymmer frågan om biblioteken, som jag nämnde, och frågan om en kraftigt subventionerad klassikerutgivning, som jag inte nämnde, men som på sikt är en bra idé för den litterära infrastrukturen, viktig för läsningens status i samhället.
Sådant hade man kunnat prata om, ifall Pettersson inte hade valt de förhoppningsvis medvetna missförståndens strategi, helt definierande för den här valrörelsen och avgjort mycket tråkigare än alla kanondebatter tillsammans.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.