Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi tramsiga småborgare

Abildgaard.
David Stenbeck om hur Maiken Abildgaard sätter tänderna i sina köpenhamnare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

POESI
FOLK | Maiken Abildgaard | Ill. Jakob Albrethsen | Æter, Danmark

Det är något slags hipsterismens libretto jag har framför mig, och som naturligtvis var aningen svårt att lägga fingervantarna på. Köpenhamn så här års befolkas av alla möjliga slags karaktärer, men inte alls långt från Strøget ligger Pisserenden, området med de gamla bohemkvarteren som numera kostar ungefär lika mycket som det smakar. En av kvarterets gator heter Studiestræde, hem för innefiket Ricco's kaffebar, det halvhemliga TS bar och diverse fräsiga butiker.
Jag slår vad om att Maiken Abildgaards pamflett FOLK - med så när på synkroniserade illustrationer av Jakob Albrethsen - har, om inte tillverkats, så åtminstone blivit påtänkt just här. Det är nämligen invånarna i området, eller Kbh K-turisterna, som utgör en stor del av innehållet i boken. De som frossar i den önskade Berlinbebådelsen av klubbar och barer, på Floss, hos tatueraren eller något jätteekologiskt Arabica-Shangri-La, och sedan bloggar om det.

Det är dock inte någon helt föraktfull skrift det är frågan om.
Lika mycket i dessa samtidsdokumentationer verkar sörja lättsamheten med vilken vi så ansträngt försöker vara människor:

Den 12. juni kl. 01.20
går en yngre mand
med fuldskæg
ind på Wascator.
Han drikker en øl
i døråbningen,
snakker om fisk
og går hjem -
alene


Nu är vi på Nørrebro, i en gammal tvättinrättning som blivit populär lokalbar för arkitekter och mediefolk - huvudpersonerna i FOLK, tillsammans med de som skulle vilja vara det.
I en annan av de till sin natur helt oförställda texterna ljuger en man i sin Facebookstatus för att verka ball, och i ytterligare en får vi ta del av den (förmodat) köpenhamnska vardagsångesten:

Den 27. april kl. 21.15
gør en yngre kvinde sig klar
til en fernisering
med fri bar.
...
Hun ifører sig en
kort vintagekjole
og lakerer sine negle,
men på vej ud ad døren
vil de flade sandaler
pludselig ikke över dørtrinnet.
...
I sengen bider hun
neglene til blods
og tørrer næsen i
en sart rosa underkjole


Jag vet inte om vi ska kalla det samtidsangst – den gäller ju alltid, ständigt – eller om det är frågan om en stilla åthutning tillägnad befolkningen av vuxna barn som varvar journalistjobbet med tevespel och perversa surdegsintressen.
Oavsett vilket är det fråga om en fin och väldigt enkel bok om just folk, hur tramsiga vi alla är i vår småborgerliga strävan att lyckas, att bli någon, få någon.
Och kanske, kanske är det en uppmaning om att lyfta blicken något för att se vad som verkligen finns att göra med det enda liv vi har, i en värld som behöver vår tillsyn, snarare än våra åsikter på Twitter eller bilder på vår trista vardag, förstärkt och förljugen med hjälp av Hipstamatic.

David Stenbeck
kultur@kvp.se

FOTNOT. Macaron – franska för litet runt bakverk med spröd yta och segt innanmäte, av äggvita, socker och mandel. (Källa: NE)