Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi sviker dem

Patrik Hont, Cilla Thorell och Victor Criado som elever och lärare i De ouppfostringsbara på Unga Klara.
Foto: Linn Sandholm

Skolan borde vara en plats där barnen kan känna sig lyckliga. Suzanne Osten finner dagens skoldebatt enfaldig och tondöv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jan Björklund med nya läroplanen.
Foto: Foto: Cornelia Nordström
Suzanne Osten
Foto: Foto: Per Wissing

2007 visade den största oberoende undersökningen av den brittiska grundskolan på 40 år att stressnivåerna ökade i raketfart bland barn som regelbundet testats ända från dagisåldern.

 Och 2008 gav Mind, en frivilligorganisation för mental hälsa, ut en broschyr som varnade för barns stressymptom inför prov, från sömnlöshet till panik- attacker, depressioner och självmord.


1. Jag har av min egen skolgång lärt mig att tänka och inspireras av lärare och filosofer som ansåg det meningsfullt att arbeta med barn. För dem var människosynen vägen till kunskapen. Lärare som älskar att lära ut finns - men det är den politiskt cyniska kunskapsretoriken som syns och hörs mest.

 Författaren och psykoanalytikern Adam Phillips har jobbat mycket med ungas tankar - i On balance (2010) besvarar han en viktig fråga:

 "Gör utbildning att man blir intresserad av lycka? Jag skulle svara ja."

 Vuxna - framför allt politiker och giriga människor - gillar att snacka om barn i högtids-tal och sedan stuva undan dem i skolor, en sorts arbetsplatser som få av oss skulle stå ut med hela dagar i sträck.

 Men också många föräldrar är ovilliga att skapa mera resurser åt en skola som barnen skulle kunna bli lyckliga i.

 Vill vi inte ha empatiska uppfinningsrika dynamiska medborgare som kan hugga i och skapa bättre möjligheter? Jovisst. Om det gäller de egna barnen.

 Men andras ungar? Nja, då får vi tänka nytt om allt.

 Ska kursplanen innehålla målet att göra barnen lyckliga? Eller få barnen att fråga efter lycka? Det är väl flum, va? Gäller det inte att vara bäst?

 Men vad ska vi ha skolan till om inte för att göra barnen och de unga optimistiska och handlingsberedda? Det erbjuder vi dem inte i dag. Bris och BUP:s siffror om barns psykiska hälsa i Sverige talar sitt tydliga språk.

 Barnen ställer frågan: vad ska ni ha oss till?


2. Jag har länge frågat mig hur Sveriges skolminister kan förenkla en spännande och livsavgörande diskussion om kunskap till en så pass enfaldig skoldebatt.

 Det går inte att bemöta minister Björk-lunds förenklingar. De är redan nötta klichéer. Och jag har frågat mig varför så få samhällskunniga talar om för honom att det är skamligt att vara så dåligt påläst om kunskapssyn, forskningsresultat, faktiska skolexperiment, lärare, pedagogisk utveckling och konstsyn och ändå hela tiden göra anspråk på att leda debatten.

 När ordet "katedern" fördes in i den så kallade diskussionen - läraren ska stå där och peka med hela Björklundhanden - blev alla liksom stumma och lamslagna. Är det ett uttryck för genans?

 Eller har vi slutat bråka om det viktiga? Ett barns liv i tolv år!

 Jag kan ha medkänsla med en man som är helt tondöv för en för honom ovan vokabulär med ledord som dialog, reflektion, humanism. Men att dessa ord är tabu för en skolminister blir för bisarrt. Konst i skolan, jämlikhet, modern människosyn, ny hjärnforskning, allt sopas av bordet. Alla som påstår sig veta mer blir hopbuntade till en skock fackstyrda särintressen.

 Men diskussionen om skolans innehåll är livsviktig. Varför ska en ung människa vistas med en massa andra främlingar i ett alltför litet rum i många år, för att sedan bara slås ut och skickas till en segregerad arbetsmarknad med etiketten "oduglig för skolan"?

 Den socioekonomiska realiteten är att de 20 procent av eleverna som redan från början är utslagna på grund av fattigdom och utanförskap kommer att misslyckas också i skolan. Men om detta talas det tyst.

 Många vuxna blir liksom trygga av att höra orden ordning och reda. Att förenkling och populism går hem vet varje politiker. De kan ju lugnt räkna med att många av oss inte har självkänsla nog från skolåren för att dra rätt slutsatser av det vi då lärde oss om vilka som räknas i detta samhälle och vilka som inte gör det.

 Vi kunde som barn utan vidare skilja på vad som var lärares kunskap och passion och vad som bara var otrygg förvaring. Men det som inpräntades i oss var barnförakt, beundran för auktoritära människor och underordning.


3. Jag letar efter det där skarpa citatet som kan belysa det skapande skolrum som finns med i vår pjäs, Uppfostrarna och De ouppfostringsbara av Erik Uddenberg, och som bygger på åratals läsning av och samtal med samhällsvetare, skolforskare, psykoanalytiker, socialpsykologer, lärare, barn och föräldrar.

 Det där citatet som säger att vi vuxna inte själva skulle stå ut med att förvaras i skolan dag ut och dag in. Som frågar sig hur vi kan ha konstruerat en så fantasilös plats för någon att vistas i, under tolv år, tillsammans med ett trettiotal andra personer som man inte själv valt att vara med. Ofta i lokaler som är avskräckande fula och luktar illa, med toaletter som inte lagas, hierarkiska mobbningshus, stendöda arkitektoniska lösningar, långa våldsamma korridorer, fyllda av buller och skrik, och skrämmande rastgårdar med andra elever, som uppträder argt och hotfullt.

 Det där citatet jag letar efter skulle vara en flammande sammanfattning som gör det klart en gång för alla att ingen - jag säger ingen - vuxen vill gå tillbaka in i skolrummet och byta sitt erövrade fria liv mot det barnslaveri som bedrivs där.

 Jag letar efter citatet hos antropologen Jules Henry som har studerat resultaten av klassrumsarbete i många amerikanska skolor. Hans Culture against man var 60-talets kultbok om hur konsumtionssamhällets ideal skapar en ny generation med krav på allt snabbare svar - "allt genast"-generationen.

 Henry gör en förfärande jämförelse: Om de vuxna lade ner samma summa pengar som de slösar på allt lyxigare inredningar, underbar musik, god mat, nya tekniska prylar till sig själva, för att inte tala om spännande kläder och utvecklande idrotter med redskap, livsstilsutveckling, bilar, båtar, hus, resor...

 Han avbryter uppräkningen och pekar på den lilla summa vi lägger på barn och utbildning - skola - i budgeten. Detta som ska forma en människa för livet.

 Ja, citatet ligger där i högen av fruktansvärt bra sanningar som forskarna har formulerat från mitt 60-tal fram till dag - en explosion av ny kunskap om vad barn egentligen skulle behöva. Det mest fruktansvärda är ju att barnen kommer till skolan med längtan efter kunskap och vilja att möta andra barn och andra vuxna - och sedan tappar lusten. Vi har svikit dem. Det är det diskussionen borde handla om - eller som Adam Philips ställer frågan:

 "Vilka riktlinjer behövs för att göra barnen lyckliga?"


Suzanne Osten

kulturen@expressen.se


 Suzanne Osten är dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för Unga Klara.