Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Vi svarta måste få se oss själva, i alla våra nyanser”

Teaterpriset En bit av Georgs hatt 2018: Josette Bushell-Mingo. Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

Josette Bushell-Mingo är teaterledaren från östra London som startade National Black theatre of Sweden.

Valerie Kyeyune Backström möter vinnaren av Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt 2018.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

EXPRESSENS KULTURPRISER | TEATERPRISET. Det är knappast första gången Josette Bushell-Mingo tar emot pris. Hon har redan en gedigen karriär i Storbritannien bakom sig, där hon belönats med alltifrån en nominering till det anrika Laurence Olivier-priset till att motta Brittiska imperieorden ur drottning Elisabeths hand. Sedan flytten till Sverige har även priserna här hopat sig – i fjol var hon en av Ganneviksstipendiaterna.

Ändå är det en ödmjuk, och glad, pristagare jag möter på en vegetarisk lunchrestaurang ett stenkast från hennes hem på Södermalm i Stockholm.

– Det är lite dubbelt med priser. Det är fantastiskt att bli erkänd för vad man gör! Samtidigt är det för att förändra och inte för att vinna priser som jag gör saker. Och jag är inte ensam, utan en del av ett större sammanhang, och ett större team. Folk säger att jag borde fokusera på mig själv, men jag är ju här på grund av alla andra – på grund av mina förfäder, på grund av alla som gått före, som kämpat och öppnat dörrar. En del av rasismen handlar om att få en att tro att man är ensam. Men vi är aldrig ensamma! 

– Förra året fick jag också ett stort pris, samma som Lars Norén har fått, och varje gång tänker jag att det är ett litet steg framåt, en infiltration! För varje pris får jag mer makt att göra saker, att ta med mig fler in i teatern, och att prata inför makthavare. Och jag kan ta den platsen för att namnge andra. 

MOTIVERING

Hon har gått från London till Vällingby, från tystnad till klarspråk. Med sin banbrytande kamp mot rasism ger hon nu plats på scen för grupper som tidigare har fått verka i kulisserna. Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt 2018 går till Josette Bushell-Mingo.

Juryn består av Gunilla Brodrej (ordf), Maria Edström, Hanna Johansson, Hanna Nordenhök. Margareta Sörenson och Loretto Villalobos

Bushell-Mingo berättar om en livsomvälvande resa till USA hon gjorde i samband med den bejublade uppsättningen av "En druva i solen", som sattes upp i hennes regi för första gången i Skandinavien. Produktionen  besökte det då nyöppnade Smithsonian national museum of African American history and culture. Och i entrén kan man läsa raderna ur Maya Angelous klassiska dikt "Still i rise"; 

"Bringing the gifts that my ancestors gav/ I am the dream and the hope of the slave."

De raderna har hon burit med sig i sitt arbete.

Asha Ali, Anna Thiam, Adam Högblom och Kayode Kayo Shekoni. Foto: Urban Jörén 2015.

Josette Bushell-Mingo växte upp i ett arbetarklasshem i östra London, med en pappa som var busschaufför och en mamma som var sjuksyster. Att hon skulle jobba var en självklarhet. Och jobbat har hon gjort ständigt – alltsedan hon blev upplockad av teatergruppen Kaboodle strax före hennes examen. 

Ett verktyg för förändring

– Det var ingen självklarhet att jag skulle in vid teatern. Jag skulle skaffa ett arbete. Min mamma hade slitit nog och min pappa var inte längre kvar i bilden. Men vad jag inser nu, och som jag fortfarande bär med mig, är att teatern är ett verktyg för förändring. Som får dig att utvecklas som människa. Som får dig att börja förstå hur världen fungerar. Det är som ett eget mikrokosmos. Snart skulle jag också inse hur världen fungerar för svarta människor.

Bushell-Mingo hade drillats med inställningen att det handlade om hur hårt man jobbade, hur bra man var, hur mycket applåder man rev ner – och plötsligt recenserades hon negativt för att hennes svarthet rimmade illa med rollen, enligt kritikern. 

– Ju mer välkänd jag blev, och ju mer jag började röra mig på den nationella scenen, växte frågan om ras. För plötsligt spelade jag huvudrollerna. Jag spelade Shakespeares Julia och det orsakade massor av rabalder i Storbritannien. En svart Julia!? Men jag är ju skådespelare, jag kan spela vad som helst.

Större delen av Bushell-Mingos yrkesliv har präglats av aktivism, och ett patos för minoriteter och grupper som sällan syns på teaterscenerna. Hon har rört sig gränslöst mellan genrer och uttryck, från skådespeleri till regi, sång och undervisning. Hon har länge varit konstnärlig ledare för Tyst teater, men lämnade förra året Riksteatern för att bli lektor och prefekt vid Stockholms konstnärliga högskola. 

– Jag blir den första kvinnan, och den första svarta att ha den tjänsten. Jag har nu möjligheten att skapa förändring på Ground Zero, på platsen där vi utbildar skådespelare. De kanske inte förväntar sig mitt ansikte – men det finns där! Och det innebär något. För jag vet att andra kommer se mitt ansikte och tänka "om hon finns där kan jag finnas där".

 

Läs intervjun med fjolårets vinnare Marie Göranzon 

 

Bushell-Mingo berättar om den skandal hon tycker svenskt kulturliv är när det kommer till mångfald. I Storbritannien finns det krav på att de statliga kulturhusen måste spegla sin befolkning, annars förlorar de sina bidrag. I Sverige finns inget sådant, och kulturinstitutionerna kan fortsätta som vanligt. 

– Kulturen är en av få mötesplatser som vi fortfarande har kvar. Vi svarta måste få se oss, i all vår mångfald, alla våra nyanser. Våra barn måste kunna gå till teatern och se sig själva, de måste kunna hitta en bok på biblioteket och se någon som liknar dem själva. Vi betalar också skatt, alltså tillhör dessa institutioner oss lika mycket som alla andra!

I slutet av förra året startade hon National Black Theatre of Sweden (NBTS), som har sin bas hos Stadsteatern i Vällingby, Stockholm. De har utbredda planer, på att föra upp både nya och aldrig tidigare översatta pjäser från den afrikanska kontinenten och diasporan. Ambitionen är att sätta upp en pjäs från varje afrikanskt land. Samtidigt vill man också jobba med arkivering, workshops och utbildning.

Trött på kanon

– Jag har spelat klassikerna, den europeiska repertoaren, kanon. Och det är helt okej. Men det måste finnas alternativ. Jag är trött på att behöva tvinga in mig själv i de där berättelserna, och NBTS ger mig och andra  tillåtelse att inte behöva göra det längre. Det finns tusentals pjäser som väntar på att översättas, och det finns tusentals pjäser som väntar på att skrivas. Det finns hundratals skådespelare, och vi kan ha samarbetspartners över hela världen, från Sydafrika till Iran. Det finns hundratals pjäser i Europa från den afrikanska diasporan! Jag kommer vara död långt innan det är klart!

Bushell-Mingos yrkesliv har präglats av mod, av en till synes outtröttlig vilja att testa, att utmana, både sig själv och andra. Just försiktighet beskriver hon som en av de stora kulturella skillnaderna med Sverige. I England finns en helt annan vilja till att pröva saker. Och visst händer misstag ofta, men då försöker man igen. Och det finns en annan vilja att erkänna sin historia, att åtminstone försöka gå till botten med den. I Sverige låtsats man inte om den, vare sig inblandningen i Slaveriet eller behandlingen av samer. 

Trots många år i Sverige har den där försiktigheten aldrig smittat av sig, tack och lov.

– Jag är en svart kvinna från östra London. Jag har aldrig haft något att förlora! Nu handlar det om vad man gör när man fått sin dröm, säger Josette Bushell-Mingo.

 

TIDIGARE VINNARE

1987 – Tomas von Brömssen

1988 – Staffan Göthe

1989 – Charles Koroly

1990 – Peter Oskarson och Allan Edwall

1991 – Eva Bergman

1992 – Lars Norén

1993 – Hilda Hellwig

1994 – Staffan Westerberg

1995 – Erland Josephson

1996 – Bente Lykke Møller

1997 – Jasenko Selimovic

1998 – Ensemblen i Dramatens uppsättning av Lars Noréns Personkrets 3:1

1999 – Mats Ek

2000 – Teater Giljotin

2001 – Birgitta Englin

2002 – Suzanne Osten

2003 – Ingvar Hirdwall

2004 – Ingela Olsson

2005 – Moment: teater

2006 – Farnaz Arbabi

2007 – Mattias Andersson

2008 – Pia Johansson

2009 – Jonas Karlsson

2010 – Christina Ouzounidis

2011 – Alexander Mørk-Eidem

2012 – Turteatern

2013 – Lars Rudolfsson

2014 – Jonas Hassen Khemiri

2015 – Lena Endre

2016 – Tilde Björfors

2017 - Marie Göranzon

 

Valerie Kyeyune-Backström är medarbetare på Expressens kultursida.