Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi och dem-okratin på årets bokmässa

Dmitri Plax. Foto: Mikael Sjöberg
Den högerextrema tidningen Nya tiders nu inställda medverkan på bokmässan har vållat debatt om yttrandefriheten. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Dmitri Plax som barn i Belarus på 80-talet.

Dmitri Plax minns barndomen i Sovjet och skriver att yttrandefriheten är skörare än vi tror – inte minst på Bokmässan Göteborg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag var 15 år blev jag lovad en arkebusering. En av mina lärare lovade att arkebusera mig inför alla elever på skolans bakgård. Nej, han var inget monster. Han var en snäll, kort, lite rundlagd medelålders man med stora glasögon. I hans tycke hade jag gjort mig skyldig till många förseelser. Men framför allt en. Jag talade.

För en som är uppvuxen med munkavle finns det två saker som gör livet värt att leva: möjligheten att yttra sin mening och möjligheten att säga: "Jag håller inte med".

De möjligheterna var frånvarande under min uppväxt i det totalitära Sovjet. Och de blir mindre och mindre självklara i mitt vuxna liv i ett samhälle som jag är van att se som fritt.

Mekanismerna verkar beklämmande bekanta. Vissa saker får man inte säga. Andra måste man klämma ur sig. Skillnaden är givetvis väsentlig - i en diktatur är det "de" som förbjuder. I en demokrati är det "vi". Totalitarismens "de" - som alltid är ute efter att utplåna yttrandefriheten - har onda avsikter. Demokratins "vi", som ibland är ute efter att inskränka samma rättighet, har naturligtvis goda sådana.

 

LÄS MER: Ska Bokmässan kasta ut poeten Adonis också?

Att tvivla på identitetspolitiken

Det är förhållandevis lätt att kämpa mot en fiende vars mål man inte delar eller rentav avskyr. Det kan vara mycket svårare att gå mot strömmen bland de likasinnade, vars mål man sympatiserar med även om man inte håller med om metoderna. Försök bara att diskutera förortskultur eller att tvivla på identitetspolitiken i en diskussion med demokratiskt sinnade aktivister utan att genast bli utpekad som islamofob eller strukturförtrycksförnekare.

Sättet som de demokratiska "vi" organiserar sig mot någon som plötsligt anses tillhöra "dem" - oavsett om det handlar om politiker som Amineh Kakabaveh eller konstnärer som Makode Linde - påminner mig inte lite om min uppväxt: att dela in världen i "vi" och "de" går utmärkt i en diktatur.

I ett demokratiskt samhälle är det dock "vi" som är "de" och vice versa. För demokratiska rättigheter gäller alla medborgare. Även dem som inte är "vi" men ändå vill ställa ut på Bokmässan.

 

Dmitri Plax

kulturen@expressen.se

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.