Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi måste våga prata om Benny Fredriksson

Foto: DN / TT NYHETSBYRÅN
Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: Privat

Kulturlivet behöver rörelse för att hållas samtida och levande.

Marianne Lindberg De Geer minns en vän men manar samtidigt till eftertanke.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. För oss som älskade vännen Benny Fredriksson, men som genom åren såg hur makt kan korrumpera även den mest välvillige, också den som sätter en ära i att göra makthavare nöjda, för oss har det inte funnits någon plats för sorg. När Benny valde att dö, blev världen svart och vit, och vi blev de mest hatade. Några av oss till och med utpekade som mördare. 

Att ett pris som vill ”lyfta fram kulturskapare som med spännande uttryck har en vilja att nå ut brett”, till Bennys ära nu sjösätts, är ett vackert och viktigt sätt att hedra hans minne. 

För som det formuleras i pressmeddelandet:

”Bennys nyfikenhet och passion för sitt yrke och sin roll som kulturarbetare var enastående och underbar. Han gav allt med oupphörlig entusiasm. Vi vill ge vårt Bennypris till någon som delar hans kärlek till konsten och som har förmågan att nå ut med den självklarhet och oräddhet som han gjorde”

Genom att ge teater-, opera-, konst- och dansinstitutionerna chefskap som är tidsbestämda, kan kulturen hållas levande.

Men någon gång måste vi få tala om hur det kom sig att Benny Fredriksson, i motsats till andra chefer inom kultur- och konstlivet, av dåvarande kulturborgarråd, fick en tillsvidareanställning på livstid och därför, trots många fackliga protester, kom att sitta i hela tretton år innan katastrofen inträffade. 

För att konst- och kulturinstitutionerna ska hållas levande och samtida, behövs rörelse. Inte bara när det gäller skådespelare, scenografer och regissörer, utan också vad gäller chefskap. Varje chef som utses, har sin profil och därmed sin syn på vad just hens institution bör innefatta. Det kan betyda att andra synsätt kanske får stå tillbaka, men genom att ge teater-, opera-, konst- och dansinstitutionerna chefskap som är tidsbestämda, kan kulturen hållas levande och, i bästa fall, nydanande. Detta är särskilt viktigt i små språkområden som vårt, då decennielånga anställningar riskerar att konstlivet snabbt stagnerar.

Hade Benny Fredriksson, som andra teaterchefer, gjort sina 6 år med chans till, om allt flöt på bra, ytterligare 3 år, så hade han varit geniförklarad på sin post, och kunnat arbeta vidare på många andra chefsposter inom kulturen, både i Sverige och de nordiska länderna. I många år till.

Marianne Lindberg De Geer konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida.