Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi måste tolerera att folk tänker olika

Niklas Alexandersson är student i statsvetenskap, författare till rapporten ”Stormen på Vita havet – en fallstudie i identitetspolitik” och tidigare praktikant på Tankesmedjan Tiden.
Foto: Privat
Konstfack.
Foto: Jessica Gow/TT / TT NYHETSBYRÅN
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

Valerie Kyeyune Backström såg hur Tankesmedjan Tidens rapport om debatten kring rasism och Konstfack missade en viktig diskussion. 

Niklas Alexandersson, författare av rapporten, svarar på kritiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK. Jag vill ge Valerie Kyeyune Backström rätt på en punkt i sin kritik av min rapport ”Stormen på Vita havet”. Den hade absolut tjänat på att gå både djupare och bredare, men tiden för min praktik på tankesmedjan Tiden var knapp och snäva avgränsningar behövde göras. Det är dock svårt att förstå utöver det, vad Kyeyune Backströms kritik av min rapport egentligen går ut på. I hennes allt annat än generösa läsning av den så tycks hon se en författare som får ”dåndimpen” av alla som inte är ”exakt” som hen, och en rapport som missar att ta upp allt som är viktigt. 

Kyeyune Backström undandrar sig att ta upp rapportens centrala argument om vikten av tolerans inom det offentliga samtalet. Tolerans möjliggörs genom saklig, transparent och rationell argumentation, beståndsdelar som är nödvändiga i strävan efter en offentlighet präglad av pluralism. 

Tolerans möjliggörs genom saklig, transparent och rationell argumentation.

Det finns tendenser inom de postkoloniala perspektiven att underkänna debatt som bygger på sakargument, där identitet och ideologisk renlärighet i stället väger tyngst. Rapporten lyfter fram detta som något i förlängningen försämrar möjligheterna till konstruktiva samtal. Tråkigt nog bekräftas det här gång på gång när dessa teorier tillämpas, ett färskt exempel är Nina Solomins text där hon berättar om en allt annat än tillåtande idémässig miljö på Konstfack. Det är alltid fel på kritikerna: fel hudfärg, karaktär eller kön, man bemödar sig sällan med att bemöta kritiken. Det går att plocka poänger för stunden genom att avfärda debattörer som inte har rätt identitet eller bakgrund, men i längden gynnar det varken samhällsdebatten eller antirasismen.

En rimlig invändning mot den typ av kritik som jag lyfter men aldrig verkar vilja komma, är följande: Det är inte teorierna det är fel på, det är hur de tillämpas. Såklart vill man ha ett tillåtande och konstruktivt offentligt samtal. Men det händer inte. Tillämpningen med intolerans mot oliktänkare och ett ständigt underkännande av ens meningsmotståndares egenskaper verkar vara inbyggt, och man ser det inte som ett problem. Kan det verkligen vara den enda vägen till ett mer inkluderande samhälle som bekämpar rasism och orättvisor? Jag hoppas inte det. 


Av Niklas Alexandersson

Niklas Alexandersson är student i statsvetenskap, författare till rapporten ”Stormen på Vita havet – en fallstudie i identitetspolitik” och tidigare praktikant på Tankesmedjan Tiden.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=85303&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.