Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi måste tjäna verket – inte moral eller kapital

Lisa Langseth.
Foto: Claudio Bresciani / TT NYHETSBYRÅN
Ruben Östlund.
Foto: SVEN LINDWALL
Ingmar Bergman.
Foto: FOLKE HELLBERG / DN TT NYHETSBYRÅN

Efter Myndigheten för kulturanalys rapport ”Så fri är konsten” har en debatt om svensk film tagit vid. 

Lisa Langseth lägger fram ett framtidsförslag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Allt som är bra med svensk film kommer från Göteborg. Ändå är Stockholm en allt större filmstad och det är här den stora makten, bolagen och pengarna finns. Ibland tror jag helt enkelt att vi diskuterar olika filmzoner. 

I Göteborg har regissörerna egna mindre bolag, studenterna älskar sin filmskola, på filmfestivalen är alla snälla och smarta och ordnar spännande filmkvällar året runt. I Stockholm jobbar folk obeskrivligt mycket utan att veta exakt med vad, samtidigt som de försöker hacka i sig att de aldrig blev stora i L.A. I Göteborg verkar allt möjligt. I Stockholm viskar folk surt om varandra, pengarna rullar ibland men allting annat står stilla, systemen tycks omöjliga att rubba. Och jag tror att det är sorgen över det som har börjat växa, det är helt enkelt något som fattas, i alla fall i Stockholm. 

Trots det hittar jag fler upplyftande likheter än skillnader i artiklarna från Jon Asp (AB 28/6) och Ruben Östlund (AB 29/6) i veckan – framför allt vill båda höja regissörens egensinniga röst i syfte att skapa en bättre övergripande filmkultur – och det vill jag med! 

Låt oss därför ta en liten snabbspolning genom den svenska regissörsrollens historia. 

Den första stora filmregissören (i alla fall i Stockholm) var Ingmar Bergman. Bergman skapade den moderna filmkonsten men la också med sitt fantastiska konstnärskap ett blött täcke över den svenska (eller stockholmska?) idén om regissörsrollen, som begåvad regissör skulle man vara gränslös, elak och genial. Många efter honom trodde att om de bara var tillräckligt gränslösa och elaka så skulle de också per automatik bli geniala – så var tyvärr inte fallet. Genomskådandet av regissörsrollen har på många sätt varit bra, många åkte ut och nya kom in, till och med kvinnorna. I vår tid påskyndades det hela av metoo och allt det förde med sig. 

Förr låg det i regissörsrollen att bestämma vilken film som skulle göras. I dag ses regissören mer som en hantverkare.

Men i Sverige (i alla fall i Stockholm?) gick man under en period så långt att det nu kunde ses som patriarkalt att ha ett konstnärskap överhuvudtaget. Att ha egensinniga självständiga visioner som man ville genomföra kunde när jämställdhetsivern var som starkast uppfattas som överlägset, raljant, ja vem trodde den där regissören att han eller hon var liksom? Och ovanpå det; den förvirrade fixeringen vid begreppet kvalitet som gjorde att alla kände sig abstrakt förtryckta på olika sätt. För hur visste man egentligen vad som var bra och dåligt och at the end of the day, spelade det ens någon roll? 

Lättare då att börja mäta filmen på olika sätt för att ge den existensberättigande, för att åstadkomma tydliga resultat och känna att man gjorde något vettigt. Därför började man mäta antal kvinnor i betydande roller eller projektets nyttoaspekt i olika samhällsperspektiv (vars definition växlade lite beroende på hur vindarna blåste just den veckan), eller så mätte man helt enkelt projekts värde i vinst. Lättast av allt var att mäta vinsten. (I alla fall i Stockholm!) 

För den övergripande förskjutningen som har skett inom filmvärlden är egentligen mycket enkel: Förr låg det i regissörsrollen att bestämma vilken film som skulle göras. I dag ses regissören mer som en hantverkare, någon som erbjuds passande projekt, allt oftare böcker, som antingen har ett tydligt moraliskt uppsåt vilket kommer kunna kvala in på systemets godhetskvot , eller projekt som kvalar in på vinstkvoten. (Med snällare ord brukar man kalla detta för smala eller breda filmer.) När man nu den sista tiden har börjat ifrågasätta om det verkligen är godhetsidéalet som ska styra så börjar vinstmålet i stället få allt större uppsving. (I alla fall i Stockholm!!) 

Självklart måste en filmproduktion alltid förhålla sig till pengar, film är dyrt och det ska man inte sticka under stol med. Men när marknaden tar över som ideologi för vad som ska göras och inte och regissörens roll alltmer handlar om att verkställa en produkt som alla kan tjäna pengar på – då försvinner den konstnärliga regissörens makt och med den det konstnärliga perspektivet. 

Men om man i stället, så som jag även tolkar att både Jon Asp och Ruben Östlund suktar efter, skulle vända på steken och sätta verket främst. Sätta filmen främst. Sätta berättelsen främst. Sätta konsten främst. Sätta idén om att det finns andra omätbara värden främst. Då borde man rimligen kunna tvinga resten av systemet att följa efter. 

För verklig förändring kommer alltid ur brist, som någon klok har sagt, och är det någonting allt fler ändå börjar sakna så är det konstnärens inflytande. Därför borde filmregissören i vår materiella sifferfixerade tid mer än någonsin odla sitt kall i syfte att i konstens namn försöka råda bot på den existentiella ensamhet som vi alla bär på under vår korta tid här på jorden. ( I alla fall i Stockholm?) 

Detta kall kan sedan om allt går vägen även leda till ekonomisk vinst för många och det är inget fel med det. Historien visar på hur stora konstnärskap har genererat stora pengar och pengar behövs för att man ska kunna utveckla svensk film. Men filmregissörens yttersta uppgift måste vara att tjäna verket, inte moralen eller kapitalet. Detta borde gälla även 2021 och inte bara som en gullig historia om hur det var förr i tiden.  Låt oss därför bygga en filmindustri för framtiden där detta är möjligt. (Även i Stockholm!!) 


Av Lisa Langseth

Lisa Langseth är dramatiker och regissör, senast aktuell med Netflix-serien ”Kärlek och anarki”.


.

Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86135&country_iso=se

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.