Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi måste omfamna det obehagliga i naturen

Maneter – otäcka, tycker många, men också en del av naturen. Foto: Lisa Åberg Nordlander
Sverige och Europa har härjats av torka och skogsbränder under sommaren. Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL
Vi måste göra plats för naturen i vardagen – även det som känns obehagligt. Här dött träd på Norr Mälarstrand. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Amanda Svensson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

Skogen är en leverantör av ”klimattjänster”, forsande vatten en ”klimatresurs”. 

Amanda Svensson manar till respekt för naturen – först då kan vi verkligen åstadkomma en grön omställning. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | KLIMATET. Vi har ett dött träd i vår trädgård. Eller inte ens ett träd egentligen: de knotiga resterna av en uråldrig vildros av något slag som sticker upp ur en annars välmående häck. 

I två års tid har min man och jag pratat om att såga ner denna estetiska skamfläck, men inte kommit oss för. Tur det. Häromdagen insåg jag nämligen, i ett sådant där sällsynt ögonblick av klarhet som bara kommer för en när man borstar tänderna, att dessa skruttiga pinnar troligen är den mest livskraftiga delen av vår trädgård. 

Jag tittade ut genom badrumsfönstret, såg tio tjocka sparvar bland de där grenarna och insåg att de sitter där nästan jämt. Sitt bo har de under taknocken till ett skjul, men det är i det döda rosbuskaget de uppenbarligen har sitt hem. 

Vi bor i odlingslandskap i sydvästra England, i ett hus inklämt mellan vidsträckta blomkålsfält. Vår trädgård, och våra grannars, är få och små oaser av träd, buskar och blommor i vad som annars är en vacker men torftig monokultur av död jord, hårt besprutade grödor och björnbärssnår. Så ser det ut i stora delar av England, och alla andra delar av världen där jorden brukas hårt  – insekter, fåglar och smådjur trängs undan till bortglömda skogdungar, urbana trädgårdar, vägrenar och annan ”spillmark”. Stora djur dör ut. Människan är ett likgiltigt rovdjur – hon har tiotusentals djurarter på sitt kollektiva samvete, men vet inte namnet på hälften av dem.

Den klimatfixerade debatten är korkad

Svensk miljödebatt handlar i dag till 95 % om klimatet. Det är förståeligt, till och med rimligt. Klimatfrågan är akut, och konsekvenserna av ett misslyckande tydliga och extremt skrämmande. Ingen vill ha den framtid som redan är här, av smältande polarisar, stigande havsnivåer och extremväder. Samtidigt finns det något lite korkat i den klimatfixerade debatten. Istället för att göra en ordentlig analys av problemet har vi kastat oss direkt in i det som vi människor tror oss göra bäst – att lösa problem med våra eminenta hjärnor. Slutmålet: minskade klimatutsläpp utan större uppoffringar. Vägen dit: teknik, teknik och en och annan överhoppad entrecote. 

 

LÄS MER – Amanda Svensson: Vi måste ompröva myten om den goda resan 

 

I vår iver att ”lösa klimatfrågan” har alla andra miljöhänsyn samtidigt fått ta ett steg tillbaka, inklusive frågor om biologisk mångfald och allmän miljövård. Naturen verkar inte längre ha ett egenvärde – man talar om skogen som en leverantör av ”klimattjänster” och forsande vatten som en ”klimatresurs”. 

När naturen inte beter sig som vi vill – exempelvis vid de senaste veckornas fruktansvärda skogsbränder – talar vi mer om de samhällsekonomiska än om de ekologiska konsekvenserna. 

Peppiga tech-killar i Almedalen

Det är ett språkbruk och tankesätt som är enkelriktat och enfaldigt. Själva grundproblemet, orsaken till att vi är i den här situationen, är ju att naturen de senaste århundradena betraktats just som enbart en resurs för människan. Vi har skövlat skog för att vi ville ha virke och åkermark, nu ska vi odla skog för att vi vill ha koldioxidsänkor. I båda fallen har motivationen varit en och samma: att skapa och upprätthålla goda förutsättningar för den egna arten, med andra ord människan själv.

Vad är problemet med det, då? Allt och inget. Om vår självbevarelsedrift kan få oss att hejda den skenande globala uppvärmningen är det förstås en seger oavsett hur det går till och på vilka bevekelsegrunder. 

 

LÄS MER – Amanda Svensson: Allt kött är fortfarande hö 

 

Klimatet är satt ur spel på makronivå, och i sådan skala att det krävs stora mänskliga ingripanden för att vrida domedagsklockan tillbaka. Problemet kommer inte försvinna för att vi skickar barnen i skogsmulleskola, skriver esoteriska essäer om daggmaskar och kompostering (jag lovar, den kommer) eller räddar en eller annan Amazon-groda från utrotning. Om det krävs att peppiga tech-killar som inte kan skilja på björk och tall står i Almedalstält och gastar om klimattjänster för att världen som vi känner den inte ska gå under är jag kort sagt game.

Men på mikronivå då? Finns det inte en möjlighet här, kanske till och med en skyldighet, för mänskligheten att i denna nymornat miljömedvetna tid säga: okej, vad kan vi lära oss av detta? 

Inte för att låta som en hippie

Hur kan vi försöka bygga en värld där människan är en tillgång för resten av den här planeten och inte enbart en belastning? Människan hör hemma på jorden, vi har samma rätt att leva som allt annat levande, efter våra förutsättningar. 

Inte ens militanta miljöaktivister menar att människan ska riva alla skyskrapor, radera hårddiskarna, kasta våra spädbarn till vargarna och flytta tillbaka in i grottor. Men någonstans måste vi kanske inse att vi är byggda av samma beståndsdelar som allt annat levande, av vatten och hö, jord och ljus, och att vi om vi glömmer det faktiskt går miste om något ganska vackert – vetskapen om att vi är en del av ett kretslopp som aldrig tar slut. 

 

LÄS MER – Amanda Svensson: Det bästa sättet att överleva en kris är att samarbeta 

 

Det är svårt att skriva om det här utan att låta som en reaktionär nyhippie, men jag gör det ändå: jag tror människan mår bättre av att vara i något slags kontakt med den naturliga världen, med jord och gräs och träd och vattendrag. Och inte bara med det vackra och tilltalande, utan också med det som instinktivt upplevs som obehagligt: insekter, rotvältor, mögel och förruttnelse, maneter som sveper mot benet, en snok som jäser i solen. 

Handlar inte bara om flygskatt

En verklig ”grön omställning” handlar inte enbart om biobränsle, flygskatt och minskad konsumtion – den handlar också om att göra plats för naturen i vardagen. De stora problemen måste lösas, men det kommer gå väldigt mycket lättare – och kännas mer lustfyllt, belönande, värdefullt – om vi samtidigt gör en verklig ansats att förstå vår plats i den här världen, vår maktfullkomlighet, vår maktlöshet. 

Det behöver inte vara så flummigt som det låter – det kan handla om så enkla saker som att lära sig namnen på växter och djur, att hålla en spindel i handflatan trots att man är rädd, att låta ett hörn av trädgården växa igen och se vad som händer. Man måste inte älska naturen, men ska vi ha någon chans på en framtid utan kalvande glaciärer och galopperande pandemier måste vi nog börja visa den ett litet uns av respekt. Vi kan ju till exempel börja med att sluta prata om den på ekonomistiskt nyspråk. 

Själv har jag bestämt mig för att inte såga ner det där trädet.  Det ska få stå upp tills en storm river ner det. Delvis för att det är det rätta, men också för att symboliken gör mig munter på ett galghumoristiskt vis. Tänk dig den tjocka sparven som människan, tronande högst upp på en gren som sedan länge slutat leva. Tänk dig att grenen är jorden. Tänk dig handen som sträcker sig efter sågen.

 

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Amanda Svensson här

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!