Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Vi måste integrera Djursholmsborna"

Djursholm sett från vattnet.
Foto: Johanna Berglund
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: Michaela Hasanovic
Viktor Rydbergs samskola i Djursholm.
Foto: Christian Örnberg

Gång efter annan pekas invandrartäta förorter ut som nästen för homofobi och kvinnohat.

Valerie Kyeyune Backström vill i stället rikta raseriet mot Djursholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När man skriver om "hårdnande attityder" i Husby spelar det ingen roll om det gäller homofobi, feminism eller religiositet: Folk nappar.

Därför är det ingen slump att Per Pettersons debattartikel (Expressen 5/6) och SVT-intervju om homofobi i Husby får det överväldigande positiva mottagandet den fått på sociala medier. Den bekräftar och underblåser ett redan befintligt narrativ av Husby, av orten i stort, som farlig och antidemokratisk. Homofobi finns överallt i Sverige, och om en företeelse är konstant, måste man syna de bakomliggande orsakerna när det plötsligt blir en riksnyhet.

I en tid där den uttalade rasismen, och i synnerhet islamofobin, inte bara kan avgränsas till ljusskygga falanger, utan bereds utrymme på de mest väldoftande ledarsidor måste man läsa Petterson i denna kontext.


Glappet i hur olika medierna behandlar frågor, orter och folk blir slående när man jämför med hur kolossen "Djursholm: Sveriges ledarsamhälle" togs emot, där författaren Mikael Holmqvist bland annat beskriver homofobin i elitområdet.

Inte för att boken hamnade i någon medieskugga, tvärtom. I stort sett alla större svenska tidningar gjorde tilltagna reportage. Aftonbladets Åsa Linderborg skrev: "I Djursholm finns inga öppet homosexuella, reproduktionen är meningen med föreningen, den traditionella kärnfamiljen är bergstark och var tionde röstar på Kristdemokraterna." (Aftonbladet 8/6) Och på den här sidan skrev Jens Liljestrand om Djursholm som "en plats där man med byråkratiska medel gör allt för att stänga invandrare och funktionshindrade ute, där homosexualitet inte tycks existera, en plats av mobbning, utfrysning". (7/6) Värderingar som är helt osvenska, värderingar och beteenden som inte passar in i ett integrerat Sverige.


Men detta ledde inte till löpsedlar, upprördhet och oroade debatter. Faktum är att de flesta texterna om överklassområdet inte berörde homofobin alls. Trots att till och med folkvalda politiker vittnar om rädsla för denna ortsbefolkning, som använder sig av skrämseltaktiker och rättshaveri för att få igenom sin extremistiska vilja kallas det inte gangsterfasoner, Gunnar Hökmark kräver inga åtgärder (SvD 30/6). Tvärtom. Homofobin blir aldrig mer än en pikant detalj om den tossiga överklassen, även om den i Djursholm är så kompakt att ingen vågar leva öppet.

Jag efterlyser raseriet. Artiklar där man ifrågasätter om Anna Kinberg-Batra kan driva en värdig hbtq-politik då hon själv är uppvuxen och groomad i ett sådant homofobiskt, rasistiskt och antisvenskt område? Var är kraven på åtgärder för att komma till rätta med problemen och integrera djursholmsborna i resten av Sverige?

För om vi var befriade från bakomliggande syften, borde det inte vara mer skandalöst att homofobin genomsyrar just Djursholm? Att våra nuvarande och kommande makthavare, de som styr landet både faktiskt och med sin normerande effekt, de som sitter i styrelser, äger bolag och stiftar lagar inte ens kan stå ut med ett flatpar till grannar?

Men så är det ju skillnad på folk och folk.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.