Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Montelius: Vilka är vi om vi inte får skratta?

MORDPLATSEN. Drottninggatan efter dådet.
Foto: Markus Schreiber / AP TT NYHETSBYRÅN
MARTINA MONTELIUS ÄR DRAMATIKER OCH MEDARBETARE PÅ EXPRESSENS KULTURSIDA.

Sorgen är som en tryckvåg. Trots att varken jag eller någon jag känner befann sig utanför Åhléns när terrordådet genomfördes. Mina vänner tycks uppleva något liknande: vad är detta? Varför kan vi inte sluta gråta?

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag tror att det är störtfloden av aviseringar på Facebook: “X har markerat sig som säker”. Varje gång en lättnad som är ny för många av oss. Ingen som jag känner dog i dag. Ingen i min familj ligger blödande på Drottninggatan. Tack. Och sedan nästa tanke: men några dog. Några människors blod ligger fortfarande kvar på gågatan. Några som också hade en familj, vänner, kanske barn.

Det är därför vi inte kan sluta gråta. Vi vet hur tryggt det är att gå in på Åhléns en sväng, kanske med barnen, kanske för att köpa en ny leksak. Ett par örhängen. En citruspress. Sedan åker vi hem!


Det var innan döden kom, skräcken, kaoset, förvirringen. Trygghetsmonumentet blev en plats där man lämnar blommor för att visa respekt för de döda.

I förorten där jag bor noterar jag hur människor möter varandras blickar på ett nytt sätt i affären och på torget. Vi ler mot varandra i ordlös försäkran: ja, vi är fortfarande här. Ja, vi fortsätter gå och handla och vänta på sommarlovet, trots att våra liv inte riktigt kommer att vara sig lika efter det som hänt.

Även vi som förskonats från direkt skada har sorg, som efter morden på Olof Palme och Anna Lindh, som efter Estonia och Utøya. Vi kommer att leva vidare med en gemensam ärrbildning, ett vitnande märke efter en skada som åsamkats vår vardag, våra levnadsvillkor.


LÄS MER Jonas Gardell: Vi kommer inte låta dem ta vårt Stockholm ifrån oss


Under söndagen anordnas en manifestation på Sergels torg, alldeles nedanför Drottninggatan och Åhléns City. En kärleksmanifestation. Vi är många som intensivt hoppas att den inte kommer att störas av hat och destruktivitet.

Teatrarna i innerstaden slår också upp sina portar igen, efter att ha hållits stängda under fredagskvällen. Jag har alltid tänkt på teatern som en sorts kyrka för oss som saknar en tydlig Gud. Också vi behöver platser där vi får tänka djupare och långsammare. Där vi får vara i våra känslor av utsatthet och sorg utan att behöva prestera eller tycka något. Bara gå igenom det som är, sida vid sida i mörkret, fast vi inte känner varandra. Och skratta.


LÄS MER Karin Olsson: Vi som var på väg att bli avtrubbade


Jag minns plötsligt vad en vän berättat för mig om hur hon överlevde kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet: “Jag var femton år, mitt hus var sönderbombat, och där låg jag i öknen och gapskrattade med människor jag inte visste namnet på.” Ja, det är klart. Vilka är vi om vi inte får skratta?

Säkerligen kommer böcker och pjäser att skrivas, och andra konstverk att skapas, som beskriver och bearbetar den här fasansfulla erfarenheten.

Gradvis kommer vi att hitta sätt att läka. En aning låghalta kommer vi kanske att förbli. Men vi kommer att kunna luta oss mot varandra. Det är vad jag tror.


Martina Montelius är dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.