Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi liberaler ska inte ta efter Donald Trump

Johan Norberg håller inte med om teorin att populister vinner för att liberaler är för tråkiga.Foto: Michael Reynolds / EPA / TT
Johan Norberg.Foto: Olle Sporrong

Vinner populisterna för att liberalerna är för tråkiga?

Johan Norberg invänder mot en konservativ teori om orsaken till Trumps framgångar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Efter Trumps seger har det blivit en populär genre på kultursidor och debattartiklar: Många vill hjälpa liberalismen med det välvilliga rådet att den måste erbjuda något mer, utan att förklara vad detta ”mer” skulle kunna vara.

Jag börjar känna att det är lika hjälpsamt som att säga att fotbollslandslaget skulle vinna mer om de började spela lite bättre.

Nu senast är det Joel Halldorf som på dessa sidor (9/2) tycker att liberalismen förlorar mot populismen för att den är så innehållsligt tom. Den kan samla folk för att slåss mot en auktoritär fiende som kommunismen eller Donald Trump, men var gång den segrar faller den sönder i miljontals livsprojekt. Alla de som bara upplever lugn och ro och stillsamma framsteg börjar därför snart efterfråga något mer från politiken, som gemenskap och ”djupare värden”.

Sverigedemokraterna och Trump

Jag har förståelse för det problem som Halldorf pekar ut. Det är av samma skäl som filmen tar slut när dödsstjärnan sprängs eller de älskande till slut får varandra. För kampen är över, dramatiken lägger sig. I en mening förlorar historien fart och åskådarna intresset.

Men det är ju faktiskt för att det är då livet börjar. För alla utom en liten krets politiska nördar eller auktoritära kollektivister skapas mening inte i politiken, utan i vardagen, i slitet med att uppfostra ett barn, förverkliga en affärsmodell, slita för ett välgörande ändamål. Den politiska striden är inget egenvärde, utan utkämpades för att hotet skulle undanröjas, så att de miljontals livsprojekten kunde ta vid. Liberalismen är ”tom” av samma skäl som en målarduk ska vara det – för att vi fyller den med våra egna visioner.

Visst skulle det ändå kunna vara så att den vardagliga lunkens olidliga lätthet provocerar folk att söka efter en politisk rörelse som ger dem mer mening, men är det vad som har hänt? Är det verkligen de som har tröttnat på att ”få det lite bättre varje år” som röstar på Trump eller Sverigedemokraterna? Opinionsundersökningarna pekar snarare på att deras väljare är de besvikna, rädda och panikslagna. De som tror att världen står i brand och att deras grupp står under existentiellt hot. De letar inte så mycket mening som beskydd.

Liberalismen står förvisso under hård beskjutning. På många fronter åker vi på storstryk just nu. Men om ideologiska systems fullständighet avgörs av deras popularitet och livslängd, vad ska vi då säga om liberalismens utmanare?

Liberalism kräver frihet

Kommunismen i Östeuropa kollapsade av sig själv, utan att ett skott avfyrades, efter fyra decennier, chavisternas Venezuela på fyra år och Trump verkar ha gjort det på fyra veckor. Om vi letar ideologier som bara lever upp i stridens hetta, och sedan faller samman av sig själv, är liberalismen möjligen den sämsta – bortsett från alla andra som har prövats genom tiderna.

Det finns nämligen inget tommare än stora fraser och kollektiv mening som alla förväntas följa, vare sig vi vill eller ej.

Fädernesland utan frihet är, som den svenska liberalismens fader, Anders Chydenius, uttryckte det 1765, ”ett stort ord med liten betydelse”.

 

Johan Norberg är författare och skribent på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Progress".