Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi kommer inte låta dem ta vårt Stockholm ifrån oss

Drottninggatan. Foto: OLLE SPORRONG
Jonas Gardell. Foto: THRON ULLBERG

Sverige har drabbats av ett terrordåd i hjärtat av Stockholm.

Jonas Gardell skriver om en attack mot öppenheten, friheten och inkluderingen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag tänker på skotten på Sveavägen, 1986, när de sköt Palme bara ett hundratal meter ifrån Åhléns City, och alla vi som var med då drabbades av en skakande känsla av overklighet, och vi sa till varandra att sådant händer inte här, inte i det lilla Sverige, sådant händer i den stora världen utanför men inte här.

Över 30 år har gått sedan dess, och i dag har ett terrordåd liknande det i Nice, Berlin och London skett i Stockholm.

Vårt Stockholm.

På extrasändningar ser vi grå bilder från city.

Gatuarbetena vid Sergels torg som aldrig blir färdiga. Affärsskyltarna så svenskt vardagliga.

Clas Ohlson. Wayne's coffee. H&M.

Stora krukor med färgglada penséer som ska lätta upp det gråa.

 

Vad som skiljer sig från allt det vardagliga är bakkroppen av en lastbil som står ut ur ett skyltfönster på Åhléns City. En blå, lite smutsig lastbil som i vanliga fall kör för Spendrups, som innan den kraschlandade i skyltfönstret mejade ner människor på gågatan Drottninggatan.

Minst fyra personer är döda. Hur många som skadats är oklart.

Men jag märker av de jag talar med och av allt jag läser och ser på nyheterna, att vi inte drabbas av den där massiva känslan av overklighet.

Vi säger inte att sådant inte händer här.

För nu 30 år efter skotten på Sveavägen vet vi att sådant också händer här.

Att vi är en del av hela världen och hela världen en del av oss.

För vi har ingen oskuld kvar att förlora. 

Vi visste att det kunde ske här.

Vi är allvarliga men tar det med fattning. Vi ringer våra nära och kära. Var är du? Är du säkerhet? Har du hört något?

Vi söker oss till varandra. Blir snällare. Visar mer hänsyn. Blir mjukare i tonen.

I mitt flöde på Twitter människa efter människa som manar till lugn och att inte dra förhastade slutsatser.

Attacken sker mitt i Stockholm.

I navet, knutpunkten som binder samman inte bara staden utan hela landet, eftersom järnvägen dragits genom centrum från södra Sverige till norra.

När du kommer till Stockholm är det här du kliver av.

Tåget. Bussen. Arlanda Express.

 

Alla de som har kommit hit från Koppom och Ljusdal och Sollefteå och Eslöv. Alla de som kommit hit från Iran och Irak och Turkiet och Grekland och forna Jugoslavien.

Till fristaden Stockholm.

Staden där 500 000 människor går i Pride-paraden varje år med sitt budskap om inkluderande och tolerans.

Attacken mot storstaden är en attack också mot fristaden.

En attack mot öppenheten, friheten, inkluderingen.

Medan jag tittar på nyheterna märker jag också att samtliga, faktiskt alla ögonvittnen som reportrarna på plats intervjuar är invandrare.

De pratar på svenska med alla de olika accenter och brytningar som mitt språk numera talas på, och de är alla oroliga och engagerade och de talar om att ett terrordåd har hänt, som de säger i "vårt land".

Och i det ögonblicket vet jag att vi kommer att klara det här.

För alla de som intervjuas har alldeles rätt.

Det här är vårt land.

Vår stad.

Vi kommer inte låta dem ta vårt Stockholm ifrån oss.

 

Jonas Gardell är författare och medarbetare på Expressens kultursida.