Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi kan inte leva i en låtsasvärld, Guillou

Bilan Osman, föreläsare och journalist.Foto: THEO ELIAS LUNDGREN
Jan Guillou, kolumnist i Aftonbladet och författare.Foto: NAINA HELÉN JÅMA / TT NYHETSBYRÅN

Jan Guillou anklagar skribenten Bilan Osman för att ägna sig åt politiskt korrekt ”vulgorasism”.

Bilan Osman svarar att vi inte kan blunda för de rasföreställningar som påverkar människors liv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Genom åren har Jan Guillou haft en rad olika utspel som lämnar mycket i övrigt att önska. Senast i söndags i Aftonbladet när han skrev om sin fasansfulla identitetspolitiska upptäckt: antirasister är de verkliga rasisterna.

Som exempel på detta tog han ett lösryckt citat ur en Facebookstatus som jag skrev i maj. Enligt Guillou har han inte upptäckt mitt klandervärda inlägg tidigare eftersom han inte orkar lägga tid på debatten ”i så kallat sociala medier”. Men trots att sociala medier är alldeles för nymodigt för Guillou har han ammat dess drevlogik imponerande väl. 

I kölvattnet av den globala massmobiliseringen som äger rum för svarta människors rätt till liv skrev jag på min Facebook följande: 

”George Floyd dog och jag kände: han ropade efter sin mamma. Som min son gjorde för första gången inte länge sedan […] Han ropade efter existens. Den han bör ha fått innan ett knä kvävde hans nacke och hans existens blev en symbol. […] 

För var dag som går så pallar jag inte med vita människor. Varför lyssnar ingen? Varför är vår existens inte mer än era (i bästa fall) woke-insikter? Varför är mitt liv, mina syskons liv, min mammas liv, mitt barns liv; så beroende av er vithet? 

Varför har jag börjat känna ett förakt för vitheten, vita och er oförmåga att skydda mig? Jag menar att Floyd hade kunnat leva i vilken stad som helst men han hade ändå mördats under er likgiltighet. Jag hatar det och kommer aldrig förlåta omvärlden för det.”

Raser finns inte, däremot existerar rasföreställningar.

Det är magstarkt att jämföra min uppenbara förtvivlan över rasismens konsekvenser – med idéerna som föranlett anledningen till den. Men, för tydlighetens skull: ingen är vit, svart, brun, grå eller grön – allt detta är konstruktioner, en rasbiologisk kategorisering av mänskligheten jag tillsammans med många andra tillbringat många år med att försöka nedmontera. Raser finns inte, däremot existerar rasföreställningar. Vi kan inte blunda för dem, leva i en färgblind låtsasvärld när människors hälsa, livslängd, inkomst och livsmöjligheter också hänger ihop med färgen på deras hud. 

Vi lever i en rasmaktsordning, i vilken hudfärg är ytterligare en dimension för att förstå våra olika livsmöjligheter. Men det innebär alltså inte:

1) Att medvetenheten om rasism konkurrerar ut andra samhällsanalyser (som exempelvis klassperspektivet). Istället fördjupar det vår förståelse av samhället och ger bättre verktyg för att hantera dess problem.

2) Att utkrävande av ansvar är synonymt med skuldbeläggande eller en slags ”omvänd rasism”. En kan inte rå för vilken hudfärg en föds med, eller kön, eller samhällsklass; men ju fler som tar ansvar – desto fler är chanserna till ett samhälle utan rasism. Att översätta behovet av ett medmänskligt ansvarstagande till ”arvssynd” är ett tråkigt fördummande av det antirasistiska samtalet. 

Mediemakthavaren och tv-stjärnan Oprah Winfrey.Foto: STEPHEN LOVEKIN/REX

3) Att en drar fördelar av ett särskilt maktsystem innebär inte att en är skonad från ett annat. Guillou tog Oprah som ett exempel, jag har nog aldrig läst någon som hävdar att Oprah är förtryckt i alla avseenden. Men hennes ekonomiska tillgångar förändrar inte hennes hudfärg. Eller att en vit man, samtidigt utförsäkrad, arbetslös och fattig inte i alla avseenden är privilegierad. Guillous logik vill ge sken av att vi bara har råd med ett perspektiv i taget. Så är det inte. Tvärtom vet vi att ju fler maktstrukturer som påverkar en negativt (klass, kön, funktionalitet, hudfärg etc), desto sämre livsmöjligheter. Alltså konkurrerar inte maktstrukturer ut varann, tvärtom samverkar de – så varför gör inte våra analyser det?

Att se sin egen roll är avgörande, det är ju därför mångmiljonären Guillou betalar mer än hälften i skatt då han ”tycker att det är ideologiskt rätt”, som han sagt till SVT. Men att be om ansvarstagande i relation till andra maktsystem är enligt honom att gå dess ärende. Det är för mig obegripligt. 

Jag undrar om inte Guillous utpekande av mig som ”nyttig idiot åt SD” i själva verket är en projicering? 2009, året innan SD kom in i riksdagen, bidrog Guillou till deras normalisering. Partiet består inte längre av rasister, konstaterade han då. Några år senare sa han i en SR-debatt att ”antisemitismen är så gott som utplånad”. Samtidigt slängde han in den tröttsamma föreställningen om att antisemitism ersatts med islamofobi. 

Guillous anklagelse om att jag ”bereder vägen för den framtida fascismen” biter därmed inte särskilt hårt. Det som däremot förvånar är att en person som vigt sitt liv åt att granska makten saknar maktanalys. 

 

Av Bilan Osman

Bilan Osman är journalist och föreläsare.