DEBATT | METOO. Jag blev utsatt för våldtäkt som barn, och 40 år senare är det skrämmande att inse hur mycket den händelsen formade mig och hur mycket tid och energi som gått åt till att bearbeta och förhålla sig till den.
Det är som om jag först nu, i medelåldern, kan se hur långtgående den mannen sårade mig. Och jag tror aldrig att han någonsin själv förstod hur djupt och grundligt han faktiskt gjorde mig illa. Han var väl bara kåt och såg en möjlighet med ett barn som inte kunde försvara sig.
I ljuset, eller snarare, i skuggan av metoo och alla andra berättelser om övergrepp som kommit fram har jag det senaste året grunnat mycket över vad som hände och hur det påverkat mig, men också förstått att med de definitioner på våldtäkt som gäller nu utsattes jag för övergrepp inte bara vid ett tillfälle utan gång på gång mellan 15 och 19 års ålder, av ett flertal äldre män.
Det gångna året har därför varit både smärtsamt men nödvändigt. På samma gång sorgset och upprättande.
Vägra vara offer
En konsekvens av övergreppet var att jag förminskades. Förövaren reducerade mig till offer, och därmed påtvingades jag en identitet som inte var av mig vald. Det tog mig flera år att resa mig ur denna påtvingade självbild och själv välja vem jag är.
Framför allt tog det mig många år att förstå att det faktiskt inte var våldtäktsmannen och hans övergrepp som definierade mig. Det var inte de där timmarna av total maktförlust inlåst i den där lägenheten som bestämde mitt värde (till noll), utan vem jag var och vad jag är värd avgjorde bara jag själv.
TIDIGARE INLÄGG I DEBATTEN
Jag formulerade det så småningom i tre korta ord, som en uppmaning – eller utmaning – till mig och andra: vägra vara offer!
Vägra vara offer!
Gå inte med på det!
Acceptera inte våldtäktsmannens syn på dig/mig som värdelös, som någon som förtjänade att våldtas.
Jag är inte offer. Jag är överlevare.
Om jag på något sätt kan förmedla den insikten och den överlevnadsstrategin till mig själv eller någon annan tror jag något stort har hänt.
Men att jag däremot i dag, ens om jag hade kunnat, skulle peka ut mannen offentligt och kräva upprättelse, är inget som någonsin fallit mig in.
Vad skulle jag vilja eller kunna uppnå med det?
Hans ånger? Fått honom att förstå? Hämnd? Förstöra hans liv som han förstörde mitt?
Eller tror jag att jag genom att peka ut honom, hjälper andra som utsatts på samma sätt som jag? Men det gör jag ju i så fall snarare genom att vittna, genom att vägra skammen och berätta om vad som skett, inte genom att tvinga ut honom i offentligheten.
Eller?
Brett Kavanaugh
Men om han som våldtog mig nu var en offentlig person, någon som anförtros stort ansvar som Brett Kavanaugh i USA:s högsta domstol, eller stor makt i små slutna kretsar som kulturprofilen, eller var någon som varje vecka flinade åt mig i olika tv-program? Vore det inte viktigt att stoppa honom? Avslöja honom? Blotta honom?
Jo. Om han fortfarande var samma förövare. Som Arnault. Det är en stor seger att han har fällts i tingsrätten.
Men annars. Helt ärligt. Jag vet faktiskt inte vad jag hade vunnit därmed.
Hade jag blivit fri? Upprättad? Lyckligare?
Eller bara ännu närmare sammankittad med mannen som tvingade sig på mig?
När jag sms:ar om den här artikeln till min redaktör på Expressen och jag skrivit ”Virtanen” och ”och” föreslår telefonen alldeles själv ”Wallin” – så nära är de sammanbundna med varandra, och ingen av dem är fri.
Jag ser intervjuer i ”Malou efter tio” på TV4, först med Fredrik Virtanen och sedan med Cissi Wallin. Hon har namngivit honom offentligt i sociala medier som en person som utsatt henne för sexuella övergrepp. Han har i sin tur polisanmält henne för grovt förtal.
Den polisutredning som inleddes redan 2012 mot Virtanen lades ner. Samtidigt vet vi att just den här typen av händelser är svåra att faktiskt leda i bevis som leder fram till en fällande dom.
Virtanens artikel i Expressen
I en kulturartikel i Expressen skriver Virtanen om sitt tidigare ”solkiga” liv:
”Jag bättrade mig, men hur får jag nåd? Vem ger den? Jag kan inte avtjäna mitt straff eftersom det inte finns något brott. Tänk om jag kunnat byta det senaste året mot fängelse och sedan komma ut och vara fri – kanske hade jag valt det. Men förlåts ens den som avtjänat sitt straff i det nykonservativa Sverige?”
Han skriver också att han inte tänker be om ursäkt igen. Där hajar man emellertid till.
Vet faktiskt inte när Virtanen någonsin bett om ursäkt. Att han gärna vill göra det, ja, det har han sagt, men det är faktiskt en annan sak.
Den term som jag har sett att han tidigare använt om sitt forna beteende är att han varit ”tölpaktig”, och jag minns att jag noterade att han använde begreppet så konsekvent att det snarast uppfattades ursäktande än som att han uppriktigt bad om ursäkt, och jag tänkte tanken att om han i stället, liksom man föreskriver i 12 stegs-metoden, faktiskt förbehållslöst bad om förlåtelse till de personer han gjort illa, skulle både han och de som han gjort illa under åren med missbruk kunna komma vidare mycket bättre än efter halvkvävda offentliga erkännanden av ”tölpaktigt beteende” eller försök till förklaringar som att ”det var en miljö med otroligt mycket droger och sprit. Ja, alla som varit i popnöjes-svängen vet nog om det där… ”
För ”alla” vet naturligtvis inte alls om ”det där”, lika lite som ”alla” missbrukat droger eller sprit eller ”alla” har som Virtanen tillstår ”haft sex med hundratals kvinnor”.
Beröringsskräck
En sådan förlåtelseprocess för att kunna gå vidare är ju nödvändig för båda parter, alldeles oavsett att man har olika upplevelser av vad som har skett, men den är ju också och framför allt en privat process och måste så vara, och det är både konstigt och olustigt att tvingas ta del av den i det offentliga rummet, och just den här offentliga delen förstör nu både Virtanens och Wallins liv, som det verkar.
”Att bli uthängd på Expressens löpsedel, förstasida och sex sidor i tidningen … det är ju att bli dömd fast det inte finns nåt rättsväsende, det är ju en lynchning, jag kan inte se det på nåt annat sätt, det är en häxprocess”, säger Virtanen, som i brist på andra journalistuppdrag nu skrivit en bok om det gångna året, som han får publicerad i Norge men inte i Sverige.
Virtanens karriär är enligt honom själv slagen i spillror, och han beskriver i intervjun med Malou von Sivers en enorm beröringsskräck, hur han inte kan få arbete, hur människor byter trottoar när de ser honom, hur man spottat efter honom.
Det verkar som om han, liksom Brett Kavanaugh, levt ett vilt och svinigt ungkarlsliv och som nu hinner ifatt honom. Ett förflutet som han lämnat bakom sig, men utan att på allvar, som det verkar, göra upp med sin skuld, och som nu hotar förstöra hela hans framtid.
Men också Cissi Wallin menar att hon är rättslös: ”Jag behandlas som en brottsling fast jag inte ens är dömd” säger hon i "Malou efter tio" och vittnar om samma ”beröringsskräck” som Virtanen upplevt, hur hon förlorat arbetsuppdrag, hur tv-program hon medverkar i lyfts ur tablån. ”Att man som nyförlöst ska behöva bli åtalad och sitta hos polisen, när man har en bebis som är två veckor gammal, och bli behandlad som en brottsling bara för att man berättat om en våldtäkt man varit med om, är inte humant tycker jag. Och det säger nåt om det samhälle vi har.”
Drevet mot Benny Fredriksson
Fredrik Virtanen berör i sin debattartikel något viktigt.
Hur får en människa i ett sekulärt samhälle nåd? Vem ger den? Hur blir en människa fri och får rätt att gå vidare och lägga bakom sig?
Oavsett om man är offer eller förövare? Oavsett om man bär skuld eller är ren som snö.
Och vilka är det som ska ha rätten, makten eller anledningen att förlåta eller inte förlåta?
Jag såg Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg på Bokmässan i Göteborg för någon vecka sedan. Hon satt där och babblade på som vanligt som man gör på mässan, och jag blev alldeles rasande inombords eftersom Benny Fredriksson var en personlig vän till mig, vi kände varandra sedan tidigt 1980-tal, det var han som fick mig att börja skriva dramatik.
Åsa Linderborg fortsätter som chef och fortsätter att skriva, trots att hon och hennes tidning både namngav och gav sig på Benny Fredriksson, som drevs till att ta livet av sig, och Fredrikssons änka, Anne Sofie von Otter har tydligt pekat ut Aftonbladet som ansvarigt.
Hur kan Linderborg fortsätta som om inget hänt, tänker jag upprört. Ska det inte kosta mer?
Men jag lät tack och lov bli att ge det bubblande raseriet utlopp även om jag fantiserade om det. Jag gick förbi montern utan att ropa elakheter eller störa.
För kanske är det ändå bättre än alternativet.
Alternativet att utse sig själv till åklagare, domare och bödel.
Att göra henne till en icke-människa bland människor på samma sätt som vi det gångna året gjort med Kronér, Virtanen eller Timell.
Hatet mot Lasse Kronér
En kväll under bokmässan åt jag för övrigt middag med Lasse Kronér, som oändligt mödosamt är på väg upp ur den avgrund han knuffades ner i efter att ha hängts ut med namn i medierna, anklagad för sexuellt utnyttjande som han, efter vad som framgått, är helt och hållet oskyldig till.
När jag tidigare i "Mark & Jonas podd" pratat om förlåtelse och tog Kronér som exempel, fick jag ett ilsket mejl från en ung kvinna som var oerhört besviken och upprörd över jag understått mig att ta hans namn i min mun, och hon skrev att hon aldrig någonsin skulle förlåta honom.
Hon skulle alltså aldrig förlåta en man hon aldrig träffat för något som han inte dömts för och som hon rimligen inte kunde ha en aning om huruvida han var skyldig till eller inte.
Hon ansåg sig ha den rätten.
Att tvinga på honom en nära på total maktförlust, på samma sätt som jag tvingades på en total maktförlust av den där mannen när jag barn.
Vi måste leva i en värld där det är möjligt att gå vidare. Att få berätta om övergrepp. Att få erkänna skuld.
Att få fortsätta finnas. Att få förändras. Att något vi gjorde eller utsattes för vid ett tillfälle inte är det som definierar oss en gång för alla och för alla tider.
Det strukturella förtrycket
Anklagelsevapnet är ett starkt och farligt vapen. Det räcker ju med att vapnet ens pekar åt ditt håll så är det kört.
Jag har svårt att se att det offentliga utpekandet av enskilda personer i medierna har lett till något annat än tragedier och dessutom stulit fokus från den mycket viktigare debatt om det genomgripande strukturella förtryck som utgjort ett system som alla, män som kvinnor varit tvungna att hantera och manövrera inom.
Brett Kavanaugh, som nu sitter som ledamot av USA:s högsta domstol på livstid, och som anklagats för sexuella övergrepp av ett flertal kvinnor: skyldig eller inte skyldig? Vem vet? Kanske har han också ”bara” manövrerat inom ett system där män av hans klass alltid kunnat supa, svina och förnedra kvinnor utan att det kostat dem något eller fått några konsekvenser, och kanske är hans upplevda oskuld verkligen äkta: ”Vadå, jag gjorde ju bara det som alla män alltid gjort, ska man inte kunna det nu eller?”
Motståndet mot Kavanaugh borde kanske snarare handla om, inte vem han var, utan vem han är, en domare som på allvar kommer kunna hota amerikanska kvinnors fri- och rättigheter i decennier framåt, en man som söker skydda systemet, i stället för att förändra det.
Ett år in i metoo måste vi formulera hur vi diskuterar de här frågorna utan att för all framtid krossa varje person som pekas ut, samtidigt som vi som utsatts får berätta våra historier och bli hörda.
Mannen som låste in mig i en lägenhet och våldtog mig när jag var 14.
Jag vill ju vara fri från honom. Inte för alltid sammanbunden med.
Jag har överlevt.
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Han är just nu aktuell med romanen "Till minne av en villkorslös kärlek".