Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Vi har rätt att kräva mer än bara beskydd"

Ida Ölmedal. Foto: Cornelia Nordström
KOM UT. DN-skribenten Erik Helmerson beskrev sig som "pappafeminist" efter Ida Ölmedals artikel. Foto: Henrik Montgomery / NORSTEDTS PRESSBILD

Nasse och Puh på jakt efter – pappafeministen?

Foto: Claes Hemberg

Ida Ölmedal svarar Henrik Nyblad och Erik Helmersson och plockar upp pappafeministerna ur identitetspolitiksfällan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tycker jag att män ska hålla käft i stället för att prata feminism? Det påstår Mittmedia-skribenten Henrik Nyblad (22/8) i en av flera överraskande viskleksversioner av min spaning om "pappafeministen" på dessa sidor (6/8).

Min ursprungliga poäng var snarast den motsatta. Jag tycker att män borde gå ett steg längre, från att tänka "det kunde ha varit min dotter" till att tänka "det kunde ha varit jag". Utgångspunkten är att män har förmågan att identifiera sig med kvinnor.

Nyblads tolkningsmönster är bekant. Likt en vild, vinglande spökhalmgubbe raglar "identitetspolitiken" genom den svenska debatten och river ner varje ny tanke som kommer i dess väg. Jag är inte säker på om det ens finns någon etablerad svensk opinionsbildare som faktiskt bekänner sig till denna lära om att män minsann inte kan vara feminister, eller om det är som med heffaklumpen:

 

Läs även: "Hellre pappafeminist än ingen feminist alls"

Erfarenheter spelar roll

En USA-berest guru nämnde den på något Timbroseminarium, varpå vi alla nickade instämmande, gav oss ut för att gillra en fälla och när någon av oss då och då smyger ner för att provsmaka det smaskiga betet springer vi andra dit och skriker och viftar på våra känsliga små grisöron. Hjälp hjälp, en hiskelig identitetshåffalusk!

Det intressanta med "pappafeministen" är att den även fått debattörer som brukar varna för heffaklumpen att marschera ner i gropen. DN:s Erik Helmerson argumenterar - i vad som är tänkt att vara en invändning mot mig - häftigt för att vi måste acceptera att erfarenheter spelar roll för vilka frågor man engagerar sig i.

Han jämför den omvälvande upplevelsen att bli pappa med när Olof Palme reste över Atlanten, upptäckte förtrycket av svarta och blev flammande antirasist. Detta inlägg får Somar Al Naher, ledarskribent på Aftonbladet (23/8), att konstatera att även Erik Helmerson blivit identitetspolitiskt frälst.

Vad står på?

Är "pappafeminist-debatten" ett slugt sätt att lura in principfasta liberaler i kollektivismens nät?

 

Läs även: "Att vara liberal är att vara alfahane"

Faderskapets kraft

Poängen med att ställa frågan "varför först nu?" är inte att få nyfrälsta feminister som Erik Helmerson att skämmas. Jag tycker nog inte heller, som Somar Al Naher, att feministpapporna "måste flytta på sig". Däremot skulle jag bli glad om debatten om vad känslor och erfarenheter betyder i politiken skulle kunna ta ett litet steg längre.

Det är en sak att säga att erfarenheter bör avgöra vilka frågor man har rätt att yttra sig i. Detta är den berömda identitetspolitiska halmdockan. Det är en annan sak att säga att erfarenheter ofta spelar roll för vilka frågor man engagerar sig i, och hur djupt man förstår dem. Jag tror att det i faderskapet ligger en kraft som kan förmå män att få ont i magen av orättvisor som drabbar kvinnor. Den finns också i broderskapet och sonskapet och - inte minst - den så förtalade heterosexuella kärleken.

Att beskydda eller identifiera sig med kvinnor

Men om vi är medvetna om att känslor och erfarenheter formar våra åsikter, då måste vi också vara varse om hur de formar oss. Det finns en skillnad mellan att vilja beskydda en kvinna och att identifiera sig med henne.

Jag ser gott om män som gärna hjälper en kvinna i underläge. Jag stöter ideligen på män som gladeligen gör sig till mentorer för yngre kvinnliga anställda, men som tar mindre intryck av sina kvinnliga chefer än av de manliga.

 

Läs även: "Det får vara slutgullat med Anders Ygeman"

Hellre ärrad man än sliten kvinna

Män som tränar flicklaget i fotboll, men som aldrig skulle beundra Pia Sundhage. Män som skryter om att tillämpa varannan damernas, men som ändå litar lite mer på en "ärrad" Anders Ygeman än en "sliten" Magdalena Andersson.

Vi har rätt att kräva att dessa män försöker ändra på det. Och att de, om de misslyckas, bortser från sina magkänslor och övergår till hjärnan. Evolutionen har inte enbart utrustat oss människor med omsorgskänslor om oss själva och våra närmaste, utan också med förnuft.

Det ger oss möjligheten, och plikten, att utvidga den cirkel vår empati klarar av, att forma universella principer, att i teorin inse att vem som helst hade kunnat vara vi.

Om pappafeminismen inte förmår att framkalla även beundran och aktning – ja, då är det faktiskt en sämre sorts feminism.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!