DAGBOK FRÅN KIEV.
24 februari, 05.32
På vänstra stranden hörs explosioner, vad de har sprängt vet vi fortfarande inte.
24 februari, 11.14
… i affärerna är hyllorna tomma, det är köer till kiosker och apotek, köer till vattenkranarna, vi har lyckats köpa allt utom torrsprit, ”det har de nog bara på Nya linjen” [heminrednings- och trädgårdsaffär à la stormarknad, övers.anm], säger jag, i kön skämtas det om att det inte vore en dum idé att köpa en låda vodka på en gång, för nu kommer polistrafiken inte att kontrollera nån, andra invänder att nu kommer de tvärtom att kontrollera alla.
25 februari, 02.08
Vi har släckt ljuset, men kan inte sova. Vi har ingenstans att fly och inget fordon att fly med, jag vet att i händelse av artilleribeskjutning är hallen den säkraste platsen, men den skyddar bara mot splittret. Något skyddsrum tänker jag inte gå ner i, på grund av min klaustrofobi. Nu har jag precis kramat min mamma och sagt att jag älskar henne väldigt mycket. Och nu säger jag det till er också.
25 februari, 08.43
I natt var vi mycket rädda, vi kunde höra explosioner. Nu har vi lyckats sova lite och packat, om flyglarmet skulle ljuda igen. Detta är en materialiserad mardröm – logiskt vet du vad du ska göra och vart du ska fly, men du har bara två tillstånd – panik eller förlamning, och du kan inte påverka någonting. Ovissheten skrämmer. Jag trodde in i det sista inte att detta skulle hända, mamma och jag hade tänkt ägna hennes ledighet åt att äta sushi och se på teveserier, jag har två nyöversatta böcker, och nu faller världen samman. I går kramade jag mamma och sade att jag älskar henne väldigt mycket, och att vi inte vet varför vi finns till och varför världen är som den är, eller varför vi har hamnat i den just nu, helt vanliga människor, som aldrig någonsin berett sig på krig. Nu hörs nya explosioner.
26 februari, 04.12
I natt har vi sovit i skyddsrummet, det har varit skottlossning på vår gata, en luftlandsättningsstyrka hade landsatts vid Nya linjen men blev tillfångatagen, i Brovary har man lyckats oskadliggöra en eldledare och efter det upphörde krevaderna. Striderna om vårt goda gamla Värmekraftverk 6 fortsätter. Jag säger till mamma: ”Och du som trodde de ville erövra sedelfabriken, det var Nya linjen de var ute efter!”
Vi har alla läst Tiuttjev i skolan, ”välsignad är den som gästat världen i dess ödesstund”, men för oss var det bara ord, aldrig trodde jag att vår sovstad skulle få uppleva skottlossning och luftlandsättningstrupper, vårt största problem har alltid varit trafikstockningarna på bron och den överfulla kollektivtrafiken i rusningstid.
Vi gav oss av mot skyddsrummet, vi var mycket uppskrämda, för vi har läst att när ett hus av betongelement [som vårt] sprängs så viker det bara ihop sig block för block. Skyddsrummet ligger i vårdcentralen, som är en tegelbyggnad, så där satt vi på tre man hand på två pallar. De sade att flyglarmet hade ljudit i byn Pohreby, jag säger till pappa: ”De här pallarna är inköpta på 80-talet, och nu sitter vi på dem i ett skyddsrum, det är vad jag kallar för ’stabilitet’.” Någon hälsar över telefon att P[utin] håller på att få det hett om arslet, det gör mamma på bättre humör: ”Det är precis vad jag vill höra.” ”Precis en sån analys som vi förtjänar”, säger jag. Kostik säger: ”Skyddsrummet på Florensgatan är rena oasen.” Jag säger: ”Ni är ena visionärer ni. Men visst, det var vi som gav tusan i allt det här på nittiotalet, men där borta, hos dem [i Ryssland, övers.anm], har kriget aldrig tagit slut, aldrig.”
26 februari, 12.27
Blixtkriget ”erövra Kiev på tre dagar” har slutat i fiasko. Vi övernattade i skyddsrummet, klockan fem på morgonen bestämde vi oss för att gå hem igen, mötte en berusad man som sa åt oss att det rådde utegångsförbud och hotade med polisen. Mamma sade att det förmodligen var en sabotör.
27 februari, 05.36
Efter skyddsrummet vaknade jag sex på kvällen, deltog i zoomläsningen ”Nej till kriget” [på ukrainska och ryska] och somnade om, vaknade tre på natten, läste att de sprängt oljebasen i Vasylkiv och att alla måste ta sin tillflykt till skyddsrummet, för nu sätter de in allt de har mot Kiev. Jag bestämde mig för att inte väcka mina föräldrar, på natten hördes explosioner, tre av dem med periodiskt mellanrum på fem minuter, men jag bestämde mig i alla fall för att inte väcka någon, utan blev sittande på soffan och läste en fransk postmodern roman om chefer som går runt utan huvuden. I morse vaknade mamma och förvånade sig över hur lugn natten varit.
28 februari, 05.04
Jag säger till mamma: ”hur länge höll Pariskommunen stånd, 72 dagar?” Mamma säger: ”Och vi har hållit stånd i 72 timmar, så här långt.” I Facebookflödet skriver någon att ”vi just är på väg att gå över till en metafysisk nivå”. Mina föräldrar och Kostik betyder allt för mig, jag vet inte vad vår tillvaro i den här världen betyder, var Tredje världskriget börjar, var någonstans hela litteraturen och konsten visade sig maktlösa – det här är något annat än Nabokovs förkrigsnoveller om hur den lilla människan går under bland de grovhuggna borgarna: konsten lyckades inte rädda någon.
1 mars, morgon
Vaknade klockan tre inatt, inga explosioner hördes (på morgonen läste mamma att det hörts skottlossning runtom i stan). Hos oss ingen skottlossning, planen att erövra Trojesjtjyna och Värmekraftverk 6 under söndagen har misslyckats kapitalt, än så länge är det lugnt. De skriver att vi ska bunkra vatten. Jag säger till mamma: ”Det kommer att stå i historieböckerna om allt det här”. I natt bestämde jag mig av nån anledning för att se om komedin ”Nattskiftet”, i en av scenerna hör man ”Svansjön” [stycket har en lång historia att fungera bild för statskupp, övers.anm], utanför fönstret syns sandsäckar och en man med automatkarbin, mamma kunde inte för sitt liv begripa varför han stod där och vaktade några säckar. Pappa sade att det inte är säckarna han vaktar, de är hans postering.
Av Olga Bragina
Olga Bragina är poet, prosaist och översättare. Hon är bosatt i Kiev.
Översättning Mikael Nydahl