Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi har glömt vad en kvinna kan vara

”Venus födelse” av Sandro Botticielli, en av de mest klassiska kvinnobilderna. Foto: OKÄND / OKÄND
Zara Kjellner. Foto: ASTRID GRELZ

Femininiteten har dekonstruerats, lekts med och förpackats till vara. 

Zara Kjellner undrar vad som händer med kvinnan när kvinnorollen har upplösts. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Treans buss en sen eftermiddag i oktober. Några säten framför mig sitter en kvinna jag känner igen från Instagram, hon är någon typ av influencer och lägger ofta upp bilder på sig själv. Ibland tillsammans med produkter hon får hemskickade: veganmjölk, veganost, håroljor med helt naturliga ingredienser. Nu sitter hon och tar bilder på sig själv i eftermiddagssolen genom bussrutorna. Vrider huvudet i olika vinklar, ler ett stort jokerleende, gör pussmunnar till sina följare: först sur och sedan glad igen. 

När könsrollerna dekonstruerades under 90- och tidiga 00-talet blev kvinnlighet en performance. Där fanns inte längre något essentiellt kvinnligt utan bara en lek att leka, en mängd roller att ikläda sig. Feminismen blev queer och lekfull. Likt Joaquin Phoenix Jokers ofrivilliga och opassande skratt öppnades det upp för att läsa kön fel. Att agera tvärtemot förväntan och laborera med feminina uttryck och attribut. Så har den unga influencern och jag också vuxit upp: i levda autofiktiva berättelser där den egna kroppen eller rösten står i fokus. Vi har manipulerat betraktaren, lekt med den manliga blicken. 

Kvinnligheten är ingenting hon kan leka med, den är en hård realitet och hon vill därifrån.

På influencerns bilder stirrar hon uppfodrande in i kameran, som för att uppmärksamma betraktaren på sin egen blick. Hon är rolig och vass när hon skrattar och poserar, ibland endast iförd en suspensoar, men när jag iakttar henne på bussen, i verkligheten, börjar leken kännas dissociativ. Och när hon någonstans mellan Kungsholmen och city stirrar djupt in i kameralinsen undrar jag om hon verkligen äger blicken på andra sidan. Att dekonstruera kvinnorollen och testa dess gränser är en stor del av den samtida feministiska praktiken men kanske har vi lekt så långt med idén om kvinnan att ingenting längre finns kvar. 

Samtidigt i Paris hänförs besökarna på den zoologiska parken av en mystisk organism. Formlös och intelligent förmår Le blob, som den kallas – blobben! – att föröka sig med sig själv och växer nu bortom forskarnas förstånd. Den är gul, den tar sig genom labyrinter på jakt efter föda, den är mäktig. 

Jag tror Rachel Cusk beskrev något liknande under ett samtal på Bokmässan. Hon behövde ett nytt sätt att skriva kvinnan. Det hade för henne blivit hopplöst att laborera med ett begrepp som marknaden ständigt approprierar och förvränger; försöker stöpa i en form och saluföra. Hon undrade i stället vad som händer med kvinnan bortom kvinnorollerna, efter femininitet och fertilitet, efter ungdom, sex och begär – vad finns då kvar, och hur kan vi skriva den kvinnan? 

Kanske vet Han Kang? I ”Vegetarianen” är den kvinnliga protagonistens mål och mening att förtvina, hon vill inte längre vara kropp utan bli till en växt. Kvinnligheten är ingenting hon kan leka med, den är en hård realitet och hon vill därifrån, till en annan plats. Så hon slutar att äta. 

Solen går ner i Mälaren och influencern lägger ner telefonen och stirrar ut över det mörka vattnet.

Romanen kan läsas som en allegori över ätstörningar men också som en längtan efter en mer odefinierbar identitet, en längtan efter att finnas till bortom sig själv. När kvinnan börjar förtvina förstärks hennes sinnen, världen blir ett enda osorterat ljus, och hennes kropp inte längre kropp utan materia. 

Kanske är det detta nästa våg feminism kommer att handa om, en total uppluckring av den kroppsliga kvinnan. I linje med Cusks resonemang kan vi döpa henne till post-kvinnan. Inte längre köttslig, inte längre kroppslig, utan amorf och ogreppbar, likt maneterna i de salta haven eller svamparna i skogarna. En kvinna marknaden inte kan slita isär då hon inte längre är gjord av kött.  

Solen går ner i Mälaren och influencern lägger ner telefonen och stirrar ut över det mörka vattnet. Bussen passerar city och Clarion Hotels röda neon reflekteras i hennes blanka ansikte. Leken är över och kvar sitter bara en människa, varken feminin eller maskulin utan en sorts manet, vilande och ogreppbar. Om blobben säger den franska zoo-intendenten ”den har funnits här i miljarder år, men vi vet fortfarande inte riktigt vad den är – ett djur, en svamp, eller något mittemellan”. 

 

Zara Kjellner är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är Manhattan”. 

Här dömer Isak Skogstad ut lärarutbildningen