I takt med att jordklotet värms upp får vi liberaler det allt hetare om öronen. ”Tyvärr alla marknadsliberaler”, skriver Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet, planeten behöver ”någon form av planekonomi." I Dagens Nyheter hoppas Göran Greider att socialismens sovande jätte kan väckas av droppandet från smältande glaciärer och i Expressen avfärdar Nils Schwartz tron att vi kan ”rädda de rådande kapitalistiska produktionsförhållandena och jorden på samma gång”.
En gång i tiden avfärdades kapitalismen för att den antogs leda till fattigdom, men nu har liberaliseringar i fattiga länder halverat världsfattigdomen på två decennier. Då är det plötsligt det som läggs kapitalismen till last, eftersom människor som blir rikare spyr ut mer växthusgaser.
Och visst blir allt annat meningslöst om världen går mot sin undergång. Är det möjligt att i det läget fortsätta att förespråka människors frihet att resa, välja, skapa och handla fritt? Finns det över huvud taget någon liberal beredskap för den typen av frågor?
Visst gör det, i den liberala traditionens grundsats. John Locke formulerade det som friheten att kontrollera sitt eget liv och egendom, men inte andras, John Stuart Mill talade om rätten att leva som man vill så länge man inte skadar andra och Herbert Spencer menade att ens frihet tar slut där andras börjar.
Amerikanska marknadsliberaler har tillämpat sådana idéer på miljöfrågor sedan 1960-talet, då dessa frågor började närma sig det samhälleliga strålkastarljuset. Grundperspektivet är att äganderätt skyddar resurser. Det är när ingen äger skogsmark eller fiskerättigheter som resultatet blir rovfiske och skogsskövling, och vi får motsvarande problem med ozonlager och klimatsystem som inte kan ägas. Lösningen är att den som gör sig skyldig till utsläpp och föroreningar måste kompensera dem som skadas.
Idéerna har också importerats till den svenska debatten. I en Timbrobok 1992 skrev den liberale filosofen Ingemar Nordin att man bör betrakta globala miljöhot som en form av rättighetskränkning mot dem som drabbas av dem. I Liberal Debatt 1996 skrev en ung hetlevrad nyliberal: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad… Marknadsekonomi får aldrig innebära att produktionens kostnader socialiseras… på BNP-siffrornas altare”.
Jo, det var jag själv. Marknadsliberaler är inte yrvakna inför miljöproblemen. Det har länge funnits en analysapparat för att förstå och möta hoten. Miljöavgifter kommer ur den traditionen. I stället för att förlita sig på snälla konsumenter eller på statens vishet, avgiftsbeläggs utsläpp så att den som gör sig skyldig till dem tvingas stå för kostnaden.
Att detta tänkande inte är vanligare i klimatdebatten är emellertid vårt eget fel. Beredskapen har funnits i liberala läger, men inte intresset. Eftersom vi är vana vid att intresseorganisationer och medier ropar att vargen kommer har vi varit långsammare att observera att den för en gångs skull kommer på besök. Framtids- och teknikoptimister har helt enkelt inte velat vara med i sammanhang som allt för ofta påminner om Per Gahrtons påståenden i klassikern Vad vill de gröna?: ”Rovdriftens tidsålder” inleddes för 10000 år sedan och ”storstäder är cancersvulster på samhällskroppen”.
Den populära bilden har blivit att vi har tillväxten och vår moderna livsstil att skylla för miljöproblemen. Liberaler borde ha mycket att säga om den föreställningen. Det är nämligen välståndet som har gjort det möjligt att minska miljöproblemen. Det gäller främst traditionella miljöhot som osäkert vatten och matlagning med kol och ved som gör att inomhusluften för ett par miljarder människor är farligare än utomhusluften i världens mest nedsmutsade städer. Fortfarande dör mer än tre miljoner människor varje år av förindustriella miljöproblem. Tillväxt och elektricitet räddar liv.
Visst leder den utvecklingen till nya, industriella miljöhot, som också är destruktiva även om de inte är lika farliga för liv och hälsa. Men de senaste tre decennierna har höginkomstländerna börjat lösa de flesta av dem också. Myndigheterna uppger att de flesta utsläppsnivåerna har rasat och sjöar och floder blir allt mindre övergödda. Miljögifterna i modersmjölk, fisk och fågelägg har fallit med cirka tre fjärdedelar sedan 1970-talet och mängden olja som släpps ut i världshaven har minskat med 90 procent sedan 1980. Rika länders skogar blir större varje decennium.
Miljöinstitutioner vid Yale- och Columbiauniversiteten sammanställer ett årligt ”Environmental Performance Index”, som rankar världens länder enligt 16 breda miljöindikatorer. En av slutsatserna är att välstånd är en ”avgörande faktor” för långsiktig ekologisk hållbarhet. Vartenda land med en per capita-inkomst över 10000 dollar hamnar i den grönaste tredjedelen.
Rika människor har helt enkelt råd att tänka på naturen. Om man vet att ens barn kommer att överleva och få gå i skolan även om man inte hugger ned varje träd så låter människor bli. Demokrati och yttrandefrihet gör att sådana förändrade preferenser får genomslag.
Dessutom gör tekniken det allt billigare att rena utsläpp och bevara naturen. Om jordbrukstekniken hade frusits i början av 1960-talet hade vi behövt avverka ungefär ett Sydamerika till för att äta oss mätta. En bil i dag rullar två tredjedelar längre på samma bensin som 1970 och släpper i full fart faktiskt ut mindre än en parkerad bil gjorde då på grund av läckor.
Koldioxidutsläppen fortsätter emellertid att öka, men kanske kan våra framgångar på andra områden säga något om dem också. FN:s globala klimatpanel antyder det, eftersom deras scenarier pekar på att fortsatt snabb tillväxt, globalisering och teknikspridning kan ge en lägre uppvärmning än isolerade lokala ekonomier med lägre tillväxt, eftersom folkmängden avtar mer och koldioxidsnål teknik sprids snabbare.
Faktum är att energiintensiteten i världsekonomin – den mängd energi vi behöver för att producera en viss mängd – redan minskar med ungefär 1,8 procent varje år. Jämför detta med den gamla planekonomin, som befriad från marknadstryck slösade bort alla insatsvaror och behövde dubbelt så mycket råvaror och energi som västvärlden för att producera samma saker. De baltiska länderna släpper i dag ut hälften så mycket koldioxid som 1990.
Det finns mängder av alternativa energikällor och drivmedel som skulle kunna accelerera energiintensiteten. Men än så länge är de alldeles för dyra för att vi ska ha råd att använda dem i global skala. Vad är lösningen om något är för dyrt? Tillväxt som gör att vi får råd med det och teknisk utveckling som gör det billigare.
Välstånd är också vårt bästa sätt att hantera de problem som uppvärmningen kommer att leda till oavsett vad vi gör i dag. Om vi har en per capita-tillväxt på två procent per år kommer vi att vara åtta gånger rikare om hundra år. Det kommer att ge överlägsna metoder att skydda oss mot stormar, torka och översvämningar. Vi tycks få fler naturkatastrofer i världen, ändå har antalet döda i sådana katastrofer minskat med 85 procent de senaste hundra åren, just för att välstånd ger oss bättre konstruktioner och sjukvårdssystem.
Om vi vill rädda planeten ska vi alltså inte klä oss i säck och aska, utan i uppfinnarrockar och business casual. För att bara ta ett enda exempel: Genetiskt modifierade grödor har minskat växthusgaserna i jordbruket med nio miljarder kilo, vilket motsvarar de årliga utsläppen från fyra miljoner bilar. Miljörörelsens teknofobi kan mycket väl bli klimatdebattens första offer.
Men man kan sporra tekniken på olika sätt. Tyvärr verkar världen snabbt vara på väg mot en politisk styrning, inte minst USA. Stater och politiker väljer ut vilka alternativ de gillar och subventionerar dem. Det ger lobbyister och särintressen maximal makt att manipulera systemet. I USA öses miljarder över etanol gjort av majs, som släpper ut lika mycket extra koldioxid vid produktionen som sparas vid etanoldrift. Den planekonomi som Altstadt och Greider drömmer om är redan här och den ser ut som George W Bush.
En mer marknadsvänlig metod skulle vara en internationell koldioxidskatt, så man betalar i proportion till den skada man orsakar. Det ökar konkurrenskraften för alla alternativ, som får tävla fritt i enlighet med vetenskaplig utveckling, tekniska genombrott och konsumenters val – inte efter politikers gissningar och godtycke.
Fördelen ur en liberal synvinkel är att detta inte förutsätter någon reglering av människors beteende, inga kommittéer som berättar hur vi ska bo, vad vi får handla och vart vi får resa. Ingen som tvingar oss att ta cykeln i stället för bilen, eller tvärtom eftersom vältränade cyklister äter mer kött, vilket är än farligare för klimatet. Det kräver bara att vi själva står för kostnaderna för vårt beteende och därmed tjänar på att leva grönare.
Det är naturligtvis också den stora svagheten i icke-liberalers ögon. Tidigare i år förklarade Naturskyddsföreningens Svante Axelsson för Svenska Dagbladet att koldioxidskatt förmodligen är den mest effektiva metoden att minska utsläppen, men han tyckte ändå att en statlig ransonering av varje individs utsläpp var en mer spännande och mer psykologiskt intressant idé, eftersom ”det blir tydligt vilka restriktioner som bör gälla för varje person”.
Det är en inställning som kan delas av dem som vill rädda planeten med förbud och regleringar – inte för att de vill rädda planeten, utan för att de gillar förbud och regleringar.
Johan Norberg
Johan Norbergs senaste bok är När människan skapade världen, 2006.