Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi borde vidga synen på vad en graviditet är

Marika Lindgren Åsbrink. Foto: PRIVAT.
Foto: Felix Heyder/DPA / TT Nyhetsbyrån.

Värdgraviditeter är en komplex fråga. 

Marika Lindgren Åsbrink pekar på fantasilösheten som präglar debatten. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Cyborg-begreppet är antagligen det mest daterade koncept som finns, i dessa tider då informationsteknologin främst verkar ha lett till sunkiga Twitterstormar. Ändå får den plötsligt uppblossade striden om surrogatmödraskap (eller värdgraviditeter) mig att tänka på Donna Haraway.

För drygt 30 år sedan skrev hon i ”The cyborg manifesto” om det potentiellt gränsöverskridande och befriande i att blanda teknik med ”det naturliga”. Exempelvis när det gäller assisterad befruktning. Genom att underminera dualismer som sex/reproduktion, natur/kultur och sekulärt/heligt öppnar cyborgen enligt Haraway för en osäkrare men också friare tillvaro: ”It means both building and destroying machines, identities, categories, relationships.”

Vad hände med att befria sex från reproduktionen?

Med avstamp i just det gränsöverskridande som frigörelse är det kanske inte förvånande att konservativa debattörer avfärdar värdgraviditeter. Desto märkligare då att samma ståndpunkt också blivit självklar till vänster och bland feministiska debattörer.  

Vad hände med att befria sex från reproduktionen? Vad hände med att vidga familjebegreppet? Vad hände med att kvinnan är mer än sin biologi, mer än en mor, mer än de amningsrelaterade gröt-i-hjärnan-hormonerna?

Ofta görs i debatten ingen distinktion mellan altruistiska och kommersiella värdgraviditeter, trots att det finns länder där enbart de förstnämnda är tillåtna. Empirin från exempelvis Finland säger att det är möjligt att åstadkomma en reglering där denna åtskillnad också håller i praktiken. Konkret innebär det att antalet värdgraviditeter i sådana länder är få, men de existerar. Värdmödrarna är ofta anhöriga till dem som tar emot barnet. Det vill säga: inte fattiga och utsatta kvinnor som pressas till att ställa upp mot pengar under bordet. Att värdmödrar ofta behåller kontakten med mottagarfamiljen efter födsel visar att den familjebildning som uppstår inte nödvändigtvis liknar den traditionella.

En juridisk fråga

Vårdnadshavarskap och i viss mån även graviditeter är omöjliga att genomföra utan inblandning från det offentliga. Det medför bättre möjligheter till kontroll än allt annat som vi lämnar till folk att hantera i sina ofullständiga och ofrånkomligt ojämlika relationer. Man kan pröva människors motiv, kräva att värdmödrar måste vara klara med sin egen familjebildning, att de måste ha en tidigare relation till mottagarföräldrarna (eller tvärtom att de inte ska ha det), allt möjligt. 

Värdmodern skulle självklart garanteras samma rätt till abort som andra gravida. Man kan instifta ventiler om delad vårdnad för den händelse alla inblandade i slutändan vill vara föräldrar (lagstiftningen som i dag bara medger max två vårdnadshavare skulle förstås behöva ändras). Och så vidare. 

Fantasilösheten präglar debatten. Motargumenten har ofta en sak gemensamt: en underliggande tro på ”det naturliga” och på biologin som något överordnat. Men människan har alltid överskridit gränser. Det är så många typer av relationer som är möjliga. 

Både barn som kommit till genom värdgraviditeter och värdmödrarna mår bra när de följs upp.

Det har sagts mig att samma motargument användes när rätten till fri abort var på väg att bli svensk lag: hon kommer att utsättas för otillbörlig påverkan, hon kommer att ångra sig efteråt, den gravida kvinnan vet helt enkelt inte vad hon gör. Men tilltror vi kvinnor kapaciteten att besluta om att avsluta en graviditet finns ingen logik i att inte också tilltro henne förmågan att besluta om att inleda och slutföra den.

Och ja, det finns forskning på saken. Både barn som kommit till genom värdgraviditeter och värdmödrarna mår bra när de följs upp. 

 

Detta är ingen plädering för att graviditeten är en företeelse lite som att köpa schampo eller välja blus. En graviditet och en förlossning liknar inget annat. De rör existensen; det heliga, som Joel Halldorf formulerar det. Men varför ska vi utgå från att vi inte kan göra också oerhörda saker för varandra, även bortom den romantiska parrelationen? 

Att vidga synen på vad en graviditet är – att den inte nödvändigtvis gör en kvinna till mor, att inte bara föräldrar spelar roll i ett barns liv, att människor är kapabla till mer än de relationer kärnfamiljen erbjuder – skulle vara frigörande. Det är något vi borde omfamna.

 

Av Marika Lindgren Åsbrink

 

Marika Lindgren Åsbrink är socialdemokratisk skribent.