Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi borde skämmas över vårt primitiva hat

En IS-terrorist 2014. Idag har IS förlorat sitt territorium, men hotet kvarstår. Foto: MEDYAN DAIRIEH / ALL OVER PRESS/ALL OVER PRESS ZUMA PRESS
Nalin Pekgul, sjuksköterska och skribent. Foto: THOMAS JOHANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

De svenska IS-terroristerna har radikaliserats i Sverige till följd av samhällets ovilja att ta tag i dessa frågor. 

Nalin Pekgul manar politiker och professionella debattörer att lägga band på de primitiva hämndkänslorna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | IS-SVENSKARNA. SVT-reportern Sanna Klinghoffer intervjuar en kvinna i Syrien som säger: ”Jag vill åka hem. Jag är trött på att leva i det här skitlandet faktiskt. Jag vill kunna vakna upp i Sverige och lägga de här sex åren bakom mig. Begrava dem och glömma dem. Jag tror på svenskarnas ödmjukhet. Jag tror på svenskarnas rättvisa. Och jag vet att svenskar är människor som tror på en andra chans.”

Morgan Johansson säger i en kommenterar: ”Ja, nu passar Sverige plötsligt. Men för några år sedan åkte hon härifrån för att delta i en av de värsta terrorsekterna som vi har haft på många år. Vi har inget självklart ansvar för de här människorna som nu sitter där.”

Min första reaktion är densamma som justitieministerns. Jag blir så provocerad när jag ser eller läser om IS-terrorister som inte erkänner vilka fruktansvärda brott de har begått. När jag dessutom tänker på alla yazidiska små flickor som torterats, våldtagits och mördats, flickornas familjer som inte kan lägga sin sorg och lidande bakom sig, då har mitt hat inga gränser. I ärlighetens namn skäms jag över att skriva om alla de primitiva känslor som kommer över mig om hur jag skulle vilja straffa dessa bödlar. 

När dessa barbarer klagar på att de inte får komma till Sverige omedelbart då tänker jag ”ni kan ruttna där ni är”.

Mordiska tankar

Som tur är tar dock förnuftet över och jag inser hur viktigt det är att en rättsstat hjälper mig att inte agera ut mina mordiska tankar. Dessvärre styrs debatten om IS-terrorister mycket av känslor och inte av rättsstatens principer. Politiska partier tävlar om de bästa populistiska förslagen och skyr inte att använda de mest känsloladdade orden för att motivera dessa förslag: Ta ifrån dem medborgarskap, låt dem inte komma till Sverige, barnen är inte vårt ansvar och så vidare.

Efter andra världskriget blev Europas och världens svar på nazismens barbari att stå upp för att det finns fundamentala mänskliga rättigheter som inte får kränkas. I ljuset av nazisternas förfärliga brott mot mänskligheten skapades FN-stadgan för de mänskliga rättigheterna. Nu står vi inför en ny situation när våra samhällen hotas av terrorgrupper som IS.

Om vi har lärt oss något av historien borde det vara lika självklart att IS-terroristerna stoppas och straffas, som att bestraffningen sker inom ramen för våra fundamentala rättigheter och grundläggande rättsstatsprinciper.

Men tongångarna just nu talar ett annat språk. Jag åsyftar naturligtvis debatten om medborgarskap. Denna grundläggande mänskliga rättighet som nu tycks ha hamnat i gungning. Visserligen skyddas medborgarskapet fortfarande av grundlag, Europarätten, FN-stadgan och flertalet internationella konventioner. Likväl är det skrämmande att nu höra alla ”kreativa” förslag. Genom att dividera om medborgarskapet öppnar man upp för en ordning med två sorters medborgare, vilket aldrig kan vara förenligt med rättsstatens principer. 

Vi måste fråga oss: Om vi börjar tumma på våra grundläggande demokratiska principer, var går gränsen mellan oss och förbrytarna?

Vårt ansvar

En annan sida av myntet är frågan om vilket land som ska vilja påta sig ansvaret för de terrorister som fråntagits sitt medborgarskap. Madeleine Andersson på Uppsala universitet har helt rätt när hon i sin uppsats ”Möjligheten och lämpligheten i att frånta terrorister deras medborgarskap” undrar om ”det är skäligt att länder genom berövande av medborgarskap tvingar andra stater att ta emot individer som anses för farliga för att kvarstanna i den stat där berövandet sker. Man kan fråga sig om det inte bör vara Sveriges ansvar att hantera och eliminera hotet från svenska terrorister.’’

Att säga som Morgan Johansson anser jag både är ryggradslöst och felaktigt.

Om inte vi tar vårt ansvar som land för vad våra medborgare har ställt till med, vilket land ska då göra det? Lösningen kan inte vara att göra dem statslösa och låta dem hamna i ett limbo i en före detta krigszon. 

Dessa samhällen har nog med att försöka bygga upp sina grundläggande samhällsfunktioner och återhämta sig från det krigstrauma som bland annat våra svenskar har ställt till med. Att säga som Morgan Johansson anser jag både är ryggradslöst och felaktigt.

Det handlar ju om medborgare som har radikaliserats i Sverige till följd av samhällets ovilja att ta tag i dessa frågor. Jag har försökt uppmärksamma radikaliseringen i svenska förorter sedan 2003. Terroristforskare som till exempel Magnus Ranstorp har också varnat.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp. Foto: SUSANNA PERSSON ÖSTE /TT / TT NYHETSBYRÅN

Redan 2013 föreslog Ranstorp i en rapport att terrorresor skulle kriminaliseras. Den svenska lagstiftaren har varit för reaktionär. Varken rödgröna eller borgerliga regeringar har tagit ansvar för att dessa frågor ska uppmärksammas. Passiviteten ledde till att antalet våldsbejakande islamister under åren 2010 ökade från 200 till 3000 år 2017 i Sverige. Först nu när man med kniven mot strupen inser att återvändande terrorsvenskar står och knackar på dörren lägger man fram fler lagförslag.

Lägg bort känslorna

Vad måste då göras?

Ett första steg är lägga bort känslorna från debatten. Jag erkänner att det sannerligen inte är lätt att hålla känslorna utanför. Jag kan även känna förståelse för gemene man som uttrycker sig hatiskt och känslosamt i rädsla för att dessa tränade terroristsvenskar ska återvända till vårt land.

Däremot kräver jag mer av politiker och professionella debattörer. Jag vill se en helt känslolös diskussion utifrån de faktiska sakförhållanden vi står inför: Vad ska vi göra med alla de terroristsvenskar som varit/är i Syrien? Vi behöver en diskussion utifrån rationella och strategiska argument. Kan vi till exempel vinna något ur säkerhetssynpunkt på ett kontrollerat återförande av svenskar från Syrien? 

Slutligen vill jag se en diskussion utifrån ett större perspektiv. Vad har Sverige för ansvar för att undanröja globala terrorhot och ta ansvar för svenskars krigsförbrytelser/terrorbrott i andra länder? Vilka risker står vi inför om vi inte aktivt tar tag i problemet med svenskar som förvaras i kurdernas fångläger?

Dessa frågor är alltför allvarliga för att styras av känslor och populism. 

 

Av Nalin Pekgul
Nalin Pekgul är sjuksköterska och skribent på Expressens kultursida.


I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Lina Thomsgård som gäst.