Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi behöver politiker som kan tala som präster

Nelson Mandela.Foto: THEANA CALITZ / AP POOL BILT
Fredrik Reinfeldt.Foto: BERTIL ERICSON / TT NYHETSBYRÅN
Joel Halldorf, teolog och medarbetare på kultursidan.Foto: OLLE SPORRONG

I dag är hårdhet och fruktan politikens jargong, och samhället formas därefter.
Joel Halldorf önskar att fler än populisterna ska inse att allt ledarskap värt namnet är andligt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När Nelson Mandela lämnade fängelset efter ett drygt kvartssekel var det inte som en bruten, bitter man. Åren i fångenskap gjorde något annat: De mejslade fram en karaktär som blev avgörande för hans presidentskap. 

Mandela kom att utöva ett ledarskap som inte enbart var politiskt, utan också andligt. Så ledde han Sydafrika genom smärta, mot försoning. Han var inte bara politiker, utan också präst.

Samma sak kan sägas om flera av dem som trädde fram efter 1989, när murar föll och demokratin segrade: Lech Wałęsa i Polen, Václav Havel i Tjeckien. De var inte felfria, men de visste att makt inte bara handlar om vilka beslut man fattar, utan också om den hållning man förkroppsligar. 

Men just nu har vi få prästerliga politiker – och det är ett problem.

Relationen mellan makten och det heliga har diskuterats länge av teologer och statsvetare. Den judisk-kristna traditionen skiljer på kung och präst. Det är klokt, inte bara i maktdelningens namn utan också för att klargöra att även de mäktigaste svarar inför en ännu högre makt.

Men att vara präst är inte bara ett formellt ämbete, snarare formaliserar ämbetet något som finns inom oss alla: kontakten med det heliga. I denna mening är alla präster – men hos en del framträder det prästerliga klarare. Det finns präster också bland konstnärerna. Tänk på Tomas Tranströmers dikter, Kerstin Ekmans författarskap, Tove Janssons sagor och Ulf Lundells sånger. De knyter an till det heliga, och leder oss ditåt.

Tove Jansson 1987.

Men just nu har vi få prästerliga politiker – och det är ett problem. 

Politiker kommer i många former: I Vita huset sitter en hästhandlare och i Palais de l'Élysée en upplyst monark. Ramaskriet efter Stefan Löfvens misslyckade intervju i Agenda påminner oss om att politik inte bara handlar om att lägga budget och stifta lagar, utan också om att gestalta en vision genom ord och exempel. Det är här det prästerliga kan träda fram – eller avsaknaden av det. 

Jag är väl bekant med invändningarna mot prästerliga politiker. Från vänsterns fokus på det materiella, till liberalers ovilja att alls blanda in högre värden och konservativas syn på politik som ett jordnära hantverk. Det finns något sant i allt detta – men de är också försök att hantera en djupare sanning: att allt ledarskap värt namnet är andligt. 

Skälet till att mycket politik förlorat sin kraft i dag är att detta förträngts. Bara populisterna bejakar det. Det är därför SD blivit största parti och deras retorik fått ett sådant genomslag. Men populisterna är inte präster, för sanna präster är herdar: De tjänar, håller samman och leder genom tillit.

Vi lever i ett land där staten sponsrar medelklassens köksrenoveringar samtidigt som julhandeln slår nya rekord.

Populisternas andliga ledarskap är av annat slag. De frammanar krafter ur djupen – stammen och nationen, vreden och rädslan. De liknar snarare shamaner. 

Konsekvenserna av deras ledarskap är förödande. Det offentliga samtalet brutaliseras, samtidigt som vardagsrasism och föraktet mot migranter, tiggare, muslimska kvinnor och andra utsatta breder ut sig. Vi lever i ett land där staten sponsrar medelklassens köksrenoveringar samtidigt som julhandeln slår nya rekord. Ändå påstår populisterna att det stora ekonomiska problemet är att invandrarna tar äldrevårdens resurser – och de blir trodda. Det är starka krafter i rörelse.

Mikael Dambergs kritiserade Instagram-inlägg.

Politiker har alltid känt till dessa urtidskrafter, men de har avstått från att mjölka dem. När populisterna bryter det tabut står de andra rådvilla. En del hårdhetssignalerar, andra ger trötta löften om effektivare byråkrati och riktade skattesänkningar. Men vem kan presenterar en alternativ vision? Vem vägleder i denna förvirrade tid? 

För ingen kan förneka läget är prekärt: brutal brottslighet, bristande integration, dysfunktionella myndigheter och klimathot. Situationen kräver obekväma beslut. Därför kan en politiker i dag inte vara enbart präst, utan måste också vara en furste som, med Paulus ord, inte bär sitt svärd förgäves. Världen är ingen idyll, och det går att förstå – och respektera – att politiker gör olika bedömningar av svåra frågor. Allt har ett pris och resurserna en gräns; också påven medger att länder måste anpassa invandring efter förmåga. 

Men just för att besluten kan bli smärtsamma är det prästerliga så viktigt. För det behövs en politik som är effektiv och handlingskraftig, och samtidigt genomsyrad av solidaritet och medkänsla. Den kombination vi har just nu, med strängare restriktioner och politiker som försöker visa upp en hård attityd i sociala medier, är moraliskt förödande. 

Som Ola Söderholm konstaterar i ”Stormens utveckling” (avsnitt 27) angående Mikael Damberg och den beslagtagna jackan: ”Även om man är för att staten måste utföra vissa hårda, repressiva uppgifter så är det en lite märklig idé om politisk kommunikation att tycka att det är ett så bra foto-opportunity när det sker.” För vad blir nästa steg? 

Att Morgan Johansson poserar nöjt framför flygplan som utvisar konvertiter till Afghanistan? Vad gör den här typen av kommunikation med oss som lyssnar till, och har röstat fram, dessa politiker?

När Fredrik Reinfeldt talade om öppna hjärtan glimmade något prästerligt till hos honom. Här fanns en vision, och modet att tala om uppoffringar, det vill säga migrationens pris. Men Reinfeldt var ingen präst, snarare teknokrat – dock en av de främsta. Han var en politiker för sin tid, och när tiderna förändrades såg han vad som krävdes, men bottnade inte riktigt i orden.

Så var det med mycket av det högstämda som sades på den tiden.

Stefan Löfven när han jultalar i S:t Nicolai ruin i Visby.Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN

I sig var det dock sant, för tänk efter: vad är alternativet till öppna hjärtan?  Evangelisten Johannes beskriver det glasklart: ”Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?”

Stängda hjärtan blir snart förhärdade, och där lär vi hamna om vi inte lyckas förena säkerhet och solidaritet, ordning och barmhärtighet, styrka och rättvisa. Enbart styrka kan förvisso skydda vår position som ett av historiens rikaste länder, men vi kommer hemsökas av en annan nöd. För det går att vara fattig trots feta sparkonton, bunden av annat än rep och rädd innanför aldrig så höga murar.

Idag är hårdhet och fruktan politikens jargong, och samhället formas därefter. Men när naivitet och ineffektivitet ställs mot brutalitet och beslutsamhet väljer de flesta det senare. Därför behövs ett tredje alternativ. 

Vi behöver en präst, något som förmår att förena handlingskraft och barmhärtighet. Bara en sådan politiker kan besegra populismens shamaner utan att bli en av dem. 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”.

Gud har gjort comeback

Ärkebiskop Antje Jackélen och teologen Joel Halldorf samtalar på Bokmässan 2018 om religionens ökade betydelse i vår tid.