”Vi är män, vi tar plats och vi ser ut som vi har kul”

EXPRESSENS KULTURPRISER | ANKAN. De säger att de ser fram emot sucken från publiken när tillkännagivandet kommer: “Expressens satirpris Ankan går till Filip och Fredrik”. 

Tror ni  verkligen det? Men ni är väl visst omtyckta!

– Av de livshungriga kulturkvinnorna ja, men inte av de stängda kulturmännen, “Cronemännen” (efter DN:s tv-kritiker Johan Croneman). De är 50 plus, de har bestämt sig, säger Fredrik Wikingsson.

Jag, livshungrig kulturkvinna, sitter med Filip till höger och Fredrik mittemot vid ett bord på den sportbar de valt för “en simmig vinlunch”. Den här kultursidans legendariske litteratur- och teaterkritiker Nils Schwartz (1944-2016) var väl en av de där Cronemännen. I sina tv-krönikor kunde han avfärda Filip och Fredrik med: “Filip och Fredrik tror utan minsta leende att deras nojsande är tv:s framtid”. Och sedan ägnade han sig åt andra program. Och nu får de alltså priset som är instiftat efter satirspalten Ankan, som Nils Schwartz länge var ensam om att författa. 

– När boken “Tårtgeneralen” [som sen blev film] kom tänkte vi att det kanske var nu vi skulle bli lite omhuldade av Kultursidorna [det var ju en skildring av klass], men så blev det inte. “Ledsen, Gunder (Andersson) tyckte inte det här var så kul”, mejlade Åsa Linderborg.

– Man drömmer kanske om de konsekventa hyllningarna, men det är ju också ett slags bränsle att inte få dem, säger Filip Hammar.

För några veckor sedan fick de publikens pris för “Tårtgeneralen” på Guldbaggegalan. Filip Hammars mamma Tiina tog emot och höll tacktalet.

– Nu låter ju jag “foliehatsk”, men “Sameblod” vann publikens pris förra året. Då stod det i DN. Men när vi fick publikens pris i år stod det inte ett ord om det. Jag blir galen, säger Fredrik.

– Vi provocerar mer med vår blotta existens än genom det vi gör. Någon recension handlade mest om hur mycket pengar vi tjänar: “nu ska det göras film i fabriken”, säger Filip.

Se klippet där Filip och Fredrik möter Nils Schwartz 

Publiken buade

Apropå dåligt rykte i vissa kretsar berättar de att Saga Becker var gäst i deras “Breaking news”. Veckan efter föreläste hon för en politiskt medveten publik på Scenskolan i Malmö. När hon berättade att det var svårt att nå ut i medierna, men glatt tillade att hon fått vara med i ”Breaking news”, buade publiken.

– På scenskolan i Malmö dras vi alltså upp som avskräckande exempel, säger Filip.

Beror det kanske på att ni så sällan pratar om kvinnor i podden?

– Det är vi dåliga på, säger Fredrik.

– Vi är väl irriterande, säger Filip.

– Vi är män och vi tar plats och vi ser ut som vi har kul, säger Fredrik.

– Men “På spåret” gjorde att vår kulturella acceptansresa började gå lite uppåt. Kan man identifiera en Gunnar Nylund-vas får man höra på stan att man ”inte är så dum ändå”, säger Filip.

Nu ska de dra i gång en helt ny frågesport i Kanal fem, 22.00 måndag till torsdag på vanlig Breaking news-tid med siktet inställt på att bli bättre än ”På spåret”.

Roligt! Vad är er usp?

– Vi kommer ställa frågor på ett annat sätt. Det kommer vara ett högre tempo. Och deltagarna kommer förhoppningsvis att vara mycket mer karismatiska. ”På spåret” har sänkt ribban för vad karisma är, säger Filip.

LÄS MER – Intervju med fjolårets vinnare Nour El Refai

Retar och roar

Sedan starten som Christer Ulfbåges sidekickar under OS i Sydney 2000 har Filip och Fredrik retat och roat sin publik i många format. Senaste åren har de kommenterat samtiden i ovan nämnda “Breaking news” i Kanal 5, men också skapat ett antal dokumentärer, varav två i regi av deras nya samarbetspartner Karin af Klintberg. ”I Trumpland med Filip och Fredrik” om hårt prövade människor i den amerikanska kolgruvebygden och “Trevligt folk” som på ett varmt och humoristiskt sätt berättar om det somaliska bandylaget i Borlänge, ett osannolikt integrationsprojekt startat av en lokal entreprenör med förkärlek för spa. Mycket lite är förutsägbart i Filip och Fredriks produktion. Och i sin improviserade och associativa podcast passar de på varandra som hökar för att inte hemfalla åt trötta kommentarer. 

– Vi är väl som gjorda för varandra. Fredrik är väldigt generös med skratt, säger Filip.

– Filip har en ”attention span” på cirka åtta sekunder. Det är allt man har på sig för att fånga hans intresse, annars avbryter han. Han är usel på att lyssna, säger Fredrik.

– I podden kan vi kasta oss mellan P O Enquists “Legionärerna” och nån jävla instagramstjärna som knarkar stamceller. Vi har fört ut mer kultur till Sverige än vad kulturvärlden anar. Har vi tackats tillräckligt för det? Ja, det börjar på Nalen, säger Fredrik och skrattar.

Bra entusiaster

– Det lilla krig jag för i podden springer ur den frustration jag känner över att så lite kultur når ut. Om jag och Fredrik har tillfört nåt så är det att vi pratar om sånt som är vidimerat bra kultur under omständigheter som är trash, säger Filip. 

– Vi är ganska bra entusiaster, säger Fredrik.

Nyligen startade Filip och Fredrik en kanal på D-Play där de kurerar och presenterar kvalitetsdokumentärer. Bland annat Werner Herzogs unika “Into the abyss”, en ovanlig kommentar till dödstraff och “Welcome to Leith”, en rysare om ett litet amerikanskt samhälle som hotas att bli helt invaderat av nazister. 

– Kultursverige har en helt annan approach; “se den här för den är viktig”, “läs den här för den är viktig”. Man kan jämföra “Trevligt folk” om det somaliska bandylaget i Borlänge med  “Förvaret” inifrån Migrationsverkets låsta förvar (regisserad av Anna Persson och Shaon Chakraborty). Vi har egentligen samma ideologiska utgångspunkt, men deras film är nattsvart. Och då blir det naturligt så att Kultursverige väljer att omfamna den, säger Filip.

– Vi vill ha med mannen som blonderar håret, managern i bubbelpoolen, OCH killen som pratar med sin mamma i Uganda, som han inte har träffat på många år, men det kostar i recensionerna, säger Fredrik. 

– Då tänker folk att “Ojojoj, skojar de bort det”, säger Filip.

Så tänkte jag i eftersnacket till Werner Herzogs dokumentär. Men sedan kom fördjupningen. Jag skulle nog inte ta till mig analysen om det var gravallvarligt hela tiden. 

– Kanske har du definierat oss. Vi är ett sorts glidmedel, säger Filip.

Stämningen är varm. Vi tar ett glas till. Skärmarna på sportbaren visar fotboll. Plötsligt springer en svart katt ut på planen. Jag tittar till och kanalen zoomar in på katten mot det gröna gräset.

– En katt, säger jag och pekar.

– Många säger till oss att vi borde gå till SVT, vilket är det töntigaste man kan säga till mig. Sanningen är att vi inte skulle få göra nånting på SVT, du kan inte göra Breaking news där, säger Filip.

– Det var en svart katt som gick omkring på fotbollsplanen, försöker jag igen.

– För de flesta betyder Kanal fem ”Wahlgrens värld” och Ullared. Men vi får göra 12 timmars valvaka när Obama väljs och Trump väljs, eller politisk dokumentär om varför Trump lockar väljare, säger Fredrik.

SD-kritik

Strunt i katten. Breaking news i Kanal 5 har varit en samtidskommenterande tummelplats där nästan vadsomhelst kommit upp bara det inte tråkat ut publiken. Cirka 40 minuters roat tillstånd med ett innehåll med mycket kvällstidningskänsla. Under ett par säsonger var SD-kritik ett återkommande spår. 

– Det kommer att skrivas böcker om Sverige 2015. Vi sögs in i det där och jämförde bland annat flyktingströmmen med en smörgåstårta. Var vi opinionsbildare nu? Men efter ett tag började vi känna oss som papegojor. Det var då vi övergick till “Saker som är SD utan att man tänker på det”. 

– När Filip säger att ”strömavbrott är SD” så är det så dumt, men samtidigt så kul, säger Fredrik.

– De som skrattade kanske inte satt och vägde vad de skulle rösta på, men satiriker som tror att de påverkar folk är ute på hal is. Humor funkar inte. Tänk på alla talkshower som har matat på med Trump, det finns goda chanser att han kommer bli vald igen. Tänk på Jonas Hassen Khemiris text “Bästa Beatrice” i DN Kultur, den var fantastisk, men den betyder ingenting, säger Filip.

– Det som funkar om man vill påverka är kanske ljusa berättelser från Sverige, som ”Trevligt folk”, säger Filip.

Efter tre timmar och en kvarts inspelning stänger jag av diktafonen. Det går inte att få stopp på Filip och Fredrik. Man vill inte det heller. Det har varit som att befinna sig mitt inne i deras podcast med enda skillnaden att jag fått slänga in en och annan kommentar.

– Jag får ångest. Hur i helvete ska du få ut nåt av det här, utbrister Fredrik och tar sig för pannan.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.