Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Vi är inte redo om allt skulle spåra ur totalt"

HOTFULL FRAMTID. Med Donald Trump som USA:s president kan hat, antipluralism och främlingsfientlighet snabbt få fäste i politiken, skriver Joel Halldorf.Foto: Evan Vucci / AP TT NYHETSBYRÅN
<p>Hannah Arendt.</p>Foto: SCANPIX SVERIGE AB
<p>Adolf Eichmann.</p>

Är vi rustade att stå emot om staten blir ond?

Joel Halldorf skriver om varför vi måste börja bygga goda gemenskaper snarare än goda individer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De senaste 70 årens filosofiska funderingar i väst har drivits av en central fråga:

Hur kan vi – som samhälle, kultur och medborgare – förbereda oss, så att vi är redo nästa gång då staten blir ond?

Stanley Milgrams socialpsykologiska experiment från början av 1960-talet handlade om detta. En försöksperson instruerades att ge nära på dödliga elchocker till en annan när denne svarade fel på en fråga. Men elen var simulerad: vad testet egentligen mätte var vår förmåga att stå emot auktoriteter som beordrar oss att utföra omoraliska handlingar.

Samtidigt skrev filosofen Hannah Arendt om SS-officeren Adolf Eichmann och den banala ondskan. Hennes slutsats var att den nazistiska dödsapparaten inte bara drevs av grandiosa visioner, utan också av vanliga människor som anpassade sig till den rådande ordningen. Av byråkrater och medborgare som utförde sina uppgifter utan att ifrågasätta systemet.

Tyska krigsförbrytaren Adolf Eichmann.Foto: Okänd / OKÄND

Ondskan och västvärldens undergång

Romanerna ”Flugornas herre” av William Golding, ”Fahrenheit 451” av Ray Bradbury och ”1984” av George Orwell utforskar samma tematik. Vilka är ondskans mekanismer, och hur kan en individ bevara sin integritet när hon befinner sig i en korrumperad miljö? Vi läser böckerna och diskuterar i smågrupper för att vara beredda den dag stöveltrampet hörs igen.

Och känslan hos många är att det är nära nu. Populismen växer, och flirtandet med extrema åsikter sker allt mer oblygt. Enligt Carl Bildt innebär valet av Donald Trump slutet på väst som vi känner det. Och även om Trump snarare är en narcissistisk karriärist – vilket kan vara illa nog – än en ideologiskt driven superskurk, så är de stabstillsättningar som hittills tillkännagivits klart oroande.

Om detta skulle spåra ur fullständigt – är vi redo då?

Jag tror inte det.

Skälet är att vi enbart utgått från individen när vi försökt skapa ett motståndskraftigt samhälle. Milgrams egen slutsats av sina experiment var att individer är dåliga på att stå emot det sociala trycket från grupper eller auktoriteter. Men vår lösning har ändå varit att träna individer i kritiskt tänkande (vilket verkar ha gått så där, när man ser vilka så kallade nyheter som sprids på sociala medier i dag) och i att stå emot grupptryck och auktoriteter.

 

LÄS MER: Trump visar att den politiska mitten är död

Myter kring lägerelden

Denna tro på individens oberoende bottnar i en orealistisk människosyn. Människan är ett socialt djur som gör världen begriplig genom att dela den med andra. Så har det alltid varit. Vi skapar vårt moraliska universum genom att dela berättelser, myter och språk kring lägerelden. Den enda möjligheten att stå emot ett destruktivt system är därför att vara del av en annan gemenskap. En god gemenskap, med människor som bekänner sig till goda moraliska ideal.

Förutsättningarna för att bygga sådana gemenskaper är emellertid dåliga hos oss, eftersom den enda rädsla som i väst kunnat tävla med oron för den onda staten är skräcken för täta gemenskaper – eller ”sekter” som i princip alla sådana sammanslutningar slarvigt brukar kallas. Studerar vi historien ser vi dock att motstånd mot totalitära system nästan alltid har bottnat i sådana gemenskaper.

 

LÄS MER: Göran Rosenberg: "Sömnlös i Europa"

Besvikelser som väckarklocka

I Tyskland märkte teologen Dietrich Bonhoeffer redan i början av 1930-talet att snaran drogs åt. Hans respons blev att organisera en klosterliknande prästutbildning i Finkenwalde. Hit sökte sig människor för att lära sig se klart i ett samhälle som försökte rita om den moraliska kartan, eller kanske snarare försökte sudda ut alla linjerna. Bonhoeffer reflekterar över erfarenheten i boken ”Liv i gemenskap”, som just har kommit ut i nyutgåva på Libris förlag.

Vad som blir tydligt hos Bonhoeffer är hur mycket av både praktisk och psykologisk insikt som är nödvändig för ett organiserat liv i gemenskap. Han inleder med att nyktert varna för tendensen att idealisera gemenskaper. Mänskliga gemenskaper kommer göra oss besvikna, skriver Bonhoeffer, men besvikelserna väcker oss ur vår naiva idealism.

Först när våra rosaskimrande drömbilder krossats kan vi se gemenskapen för vad den är, och ta emot det goda som den ger oss. Då kan den fylla sitt syfte: att rota oss allt djupare i verkligheten.

Författaren Yuel Noah Harari.

Ensam är ostark

Gemenskapen är alltså grunden för integritet, i synnerhet när moralisk integritet bygger på motstånd mot tidsandan. I en sådan situation är alla föreställningar om individens oberoende en chimär. Yuval Noah Harari förklarar varför i sin bok ”Sapiens” (Natur & Kultur): ”Stater och marknader som består av alienerade individer kan mycket lättare ingripa i sina medlemmars liv än stater och marknader som består av starka familjer och lokalsamhällen.”

Ensam är aldrig stark, i synnerhet inte när det gäller övertygelser. Den som inte vill låta sig vägledas av liten, synlig gemenskap leds sannolikt av den allmänna meningen.

Om vi vill ha ett samhälle med motståndskraft, ett samhälle som är redo den dagen staten blir ond eller den allmänna meningen spårar ur, måste vi lära oss att bygga små gemenskaper. Föreningar, studiecirklar, församlingar, redaktioner och andra grupper som samlas kring gemensamma ideal och visioner. När vi blir del av en sådan grupp förlorar kanske vi något av vårt oberoende, eftersom vi måste anpassa oss till andra.

Men vi vinner integritet och, paradoxalt nog, en större frihet än den vi kan förverkliga ensamma.

 

Joel Halldorf är högskolelektor i teologi och skribent i Expressen.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.