Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi åker in i hennes mun och ut ur hennes anus

Ur ”Open my glade” Videoinstallation av Pipilotti Rist.Foto: Pipilotti Rist
Ur ”Sip my Ocean”. Videoinstalltion av Pipilotti Rist.Foto: Pipilotti Rist
Utställningen ”Åbn min lysning”.Foto: Poul Buchard
Foto: MIRIAM PREIS

Piplotti Rists konst är ofta klaustrofobisk och kroppslig. 

Sara Berg besöker en perfekt sammanhållen utställning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | KONST. Ett av de inledande verken i Louisianas stora Pipilotti Rist-utställning består av en videosekvens projicerad på golvet. Placerad där ingen kan undslippa den. I ”Mutaflor” ser det ut som om kameran – och därmed betraktaren – åker in genom konstnärens mun och ut genom hennes anus. In och ut, in och ut, i en evighetslång loop. Vi konsumeras av konsten, i stället för vice versa.

Men egentligen lämnar vi inte Pipilotti Rists kropp och universum förrän vi har lämnat byggnaden. Utställningen är inte uppbyggd kronologiskt, utan som ett svagt upplyst hus, med hemmets olika rum och funktioner. Jag tänker på ett multiplayer game, där allting är artificiellt färgsatt, fullt med ljud och glitchiga bilder. Som att vandra omkring bana för bana i ett tevespel där man aldrig kan förutspå nästa nivå.

Den schweiziska multimediakonstnären Pipilotti Rist, född 1962, arbetar gärna med kropp och natur i intim symbios. Hon filmar så närgånget det bara går, så att varje rynka, ögonfrans och slemhinna syns. Varje bladnerv och sandkorn.

LÄS MER: Se Venedig dö?

Att drunkna behagligt

Tydligen är hon oerhört närsynt, och det är faktiskt precis så många av hennes verk upplevs, som när man måste titta jättenära på någonting för att se det tydligt. Det är sällan man får ett panoramaperspektiv, vilket stämmer väl överens med hur varje människa betraktar sin subjektiva verklighet.

”Åbn min lysning” – ”Öppna min glänta” – är en av de mest ambitiösa och genomtänkta utställningar jag har sett. Den är perfekt sammanhållen men ändå ständigt överraskande. Verken vävs ihop med varandra och in i de miljöer där de placerats.

Mycket handlar om att vara innesluten. Antingen rent fysiskt, som i ”4 th Floor to Mildness”, som består av en hel sovsal, där man får lägga sig och titta rakt upp i taket på en drömlik undervattensfilm. Det känns som att drunkna på ett behagligt sätt.

LÄS MER: Hippietripp

En imponerande helhet

Eller mentalt, via de stundtals klaustrofobiska videoverken, där mänskliga relationer och individens roll i samhället undersöks.

På andra våningen kan man stanna hur länge som helst. Flera mindre verk i ett stort rum bildar en bostad som tycks tillhöra en excentrisk släkting, med filmer projicerade på bisarra samlarobjekt och möbler man får använda. Väggarna är tapetserade med det nya textiltrycket ”Omvendt øjenlåg”,

”Inverterat ögonlock”, så vi kanske inte är i ett rum trots allt, utan inuti en hjärna. Det är just denna nästan psykotiska tvetydighet, kombinerad med samspelet mellan de olika verken, som är utställningens styrka. Att betrakta dem ett och ett hade varit som att plocka enstaka bokstäver ur en text, men som noggrant komponerad helhet är de alldeles hänförande.

 

KONST

PIPILOTTI RIST

Åbn min lysning

Louisiana, Humlebaek

Till 23:e juni

 

Sara Berg är konstkritiker på Expressens kultursida.