Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Verklighetens "American Psycho"

FIENTLIGT ÖVERTAGANDE. Donald Trump gör Trumpbiffar av republikanernas heliga kor, skriver Johan Anderberg.Foto: Darron Cummings / AP TT NYHETSBYRÅN
Ur "American psycho".
Richard Gere och Julia Roberts i "Pretty woman".Foto: Touchstone Pictures / STELLA PICTURES ZUMA PRESS

I veckan kröns Donald Trump till republikanernas presidentkandidat.

Johan Anderberg läser bästsäljaren "The art of the deal" och ser hans strategi ta form.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

DONALD TRUMP, TONY SCHWARTZ

The art of the deal

Ballantine books, 384 s.

När Donald Trump var liten lekte han ofta med sin lillebror. En dag byggde de med klossar tillsammans, och den lille Donald hade ett högt torn på gång.

Nu ville han bygga ett ännu högre torn.

Han frågade sin brorsa om han kunde låna några av honom? Han skulle få tillbaka dem sen.

Visst, sa brorsan, och Donald byggde sitt torn. Så högt, så fint, att han bestämde sig för att limma ihop hela bygget.

"And that was the end of Robert's blocks."

Så skriver Donald Trump i sin bok "The art of the deal" - den hybrid av självbiografi och instruktionsbok som publicerades 1991 och blev så läst att den låg på förstaplatsen på New York Times bästsäljarlista under 51 veckor.

Är berättelsen om brodern sann? Kanske, kanske inte. Donald Trump har under åren visat upp en närmast mytomanisk sida.

 

Läs mer: "Porrsmockan mot den amerikanska högern" av Jens Liljestrand.

 

Men intressantare är att anekdoten får tjäna som illustration för den personlighet som han marknadsför i boken.

Det här är en person som vill ha mer, vill bygga högre, vill ha nypolerat glas på alla sina fasader och inte bara skyr några medel för att komma dit - han ser girigheten som ett ideal.

Några målar tavlor. Andra skriver poesi. Det här är hans konstform, berättar han.

"I like making deals, preferably big deals."

På torsdag gör Donald Trump sitt livs affär, när han med all sannolikhet väljs till republikanernas presidentkandidat.

Det har redan skrivits hyllmeter om hur i helvete det kunde gå till när en högljudd, taktlös, kryptorasist tog över Lincolns, Eisenhowers och Reagans parti.

Men enklast är kanske att se det hela genom huvudpersonens ögon. Genom Donald Trumps blick.

Storkäftad.Foto: Andrea Renault / POLARIS POLARIS IMAGES

Han såg en affärsmöjlighet.

I början av boken beskriver han hur han försöker ta över hotellkedjan Holiday Inn - en misskött och undervärderad tillgång i hans ögon. Det som följer är en ganska tidstypisk händelsekedja: den svaga styrelsen kämpar emot, aktien stiger, alfahannarna tar till olika trick.

 

Det är egentligen exakt samma upplägg som använts i filmer som "Pretty woman" (Richard Gere vill ta över en skeppsbyggare) eller Wall Street (Michael Douglas vill ta över ett pappersföretag).

1980-talet har nyss tagit slut. Men det är så mycket 1980-tal det kan bli.

25 år senare förbereder Donald Trump ännu ett fientligt övertagande. Denna gång av det republikanska partiet.

Och här kan man snacka om en svag styrelse.

Det finns nog inget parti i världen där ledningens intressen skiljer sig så mycket från väljarnas. Statsvetare och ekonomer har lagt pannorna i djupa veck för att förstå varför så många fattiga, vita amerikaner så länge röstat på republikanerna - för skattesänkningar som de inte kommer att ta del av, mot sina ekonomiska intressen. Vänstern har bestört sett på; författaren Thomas Frank skrev en hel bok med den avslöjande och elitistiska titeln "What's the matter with Kansas?" för att försöka förstå hur hans hemstat - en gång ett progressivt center - blivit så konservativt.

Klyftan mellan folket och dess företrädare gick att maskera. Genom att fokusera på homoäktenskap, vapenlagar, abort och hat mot den liberala eliten kunde den ekonomiska ojämlikheten fortsätta växa.

Men i slutändan stod det klart att den republikanska ledningen levde på lånad tid.

Och det är här Donald Trump kommer in.

 

Läs mer: "Han är apokalypsens lilla solbrända maskot" av Jens Liljestrand.

 

När han inleder sin presidentkampanj ersätter han genast de rasistiskt kodade budskapen med ren och skär rasism - "uppslagsdefinitionen av rasism" som talmannen och republikanen Paul Ryan säger. Han går emot partiortodoxin i sitt frihandelsmotstånd. Han gör Trumpbiffar av partiets heliga kor.

De var ju aldrig heliga för väljarna ändå.

Han är tydligare än de andra kandidaterna. Han är bättre. Han säljer det som väljarna vill köpa.

Journalisten Mark Bowden, som 1996 publicerade ett långt karaktärsmord på Trump i Playboy Magazine, skrev nyligen en kortfattad kommentar i The Atlantic, när jämförelserna med fascistiska politiker blev allt vanligare.

Att kalla Trump för fascist var att skjuta över målet, skrev han:

"Han har ingen sammanhängande politisk filosofi. Han bara reagerar. Trump lever i en perfektionistisk fantasi, med sig själv som dess besjälande kraft."

Det går helt enkelt inte att tolka Donald Trump som vore han en politiker.

Det här är en affärsman.

Att vara rik innebär en oinskränkt möjlighet att odla kufighet. Idiosynkrasier får gro inskränkta. Ingen säger någonsin emot.

Howard Hughes, Steve Jobs, Elon Musk, Jeff Bezos, Richard Branson - med alla stora förmögenheter kommer en begynnande sinnessjukdom. Stundtals gränsar den till genialitet, stundtals till megalomani.

Därför är "The art of the deal" en ganska kul läsning. Det är en ofiltrerad blick in i en galen, egocentrisk mans hjärna.

 

Läs mer: "Paniken närmar sig med galningen i USA" av Jens Liljestrand.

 

När Bret Easton Ellis skrev "American psycho" gjorde han huvudpersonen - massmördaren Patrick Bateman - till ett stort Donald Trump-fan. Han följer Trumps pizzatips. Han rekommenderar folk att läsa "The art of the deal".

Originalet och kopian - kufen och psykot.

Ingen kunde undgå "American psycho". Ingen kan undgå Donald Trump.

"Jag verkar få ovanligt mycket uppmärksamhet. Sätt på CNN och det är Trump hela tiden. Det är galet", säger Donald Trump själv i veckans nummer av Time.

Varför är det så? Kanske för att vi nu, precis som under 80-talet, har lyckats utradera skillnaden mellan yta och substans, mellan verklighet och fiktion, mellan riktig politik och politik som spel.

Det är precis som The Donald vill ha det. För som han skrev för ett kvartssekel sedan:

"If it can't be fun, what's the point?"

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.