Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Verdis alternativa sanning vinner i "Don Carlo"

Opera på Skärets uppsättning av Verdis "Don Carlo" fick premiär den 28 juli. Foto: Andreas Hylthén
Expressens kritiker Lars Sjöberg. Foto: OLLE SPORRONG

Den verklige, spanske kronprinsen Carlos öde har skildrats och förvrängts flera gånger – till exempel i Verdis opera "Don Carlos".

Lars Sjöberg har sett en praktfull uppsättning på Opera på Skäret.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | OPERA. Opera är en märklig anakronistisk konstart. Här ett väl dokumenterat historieförlopp från spanskt 1500-tal som två sekler senare förvrängs av en tysk dramatiker med revolutionära ideal för att efter ytterligare ett sekel formas till stor fransk opera av en italienare utan politiska illusioner – "Don Carlo", voilà!

Operabesökaren som googlar kung Filip II, drottning Elisabeth av Valois och kronprins Carlos erbjuds den historiska sanningen, men inte den vi får av Friedrich Schillers pjäs eller den alternativa sanning nr 3 som Verdis opera presenterar.

I verkligheten var don Carlos en både tragisk och farlig figur, hemfallen åt sadistiska perversioner och till sist ett sådant hot mot allmän säkerhet att kungen lät spärra in honom att försmäkta. Kungen och drottningen tycks trots viss ålderskillnad ha levt ett ganska harmoniskt äktenskap som begåvades med två framstående döttrar. Men ett tredje barn skulle orsaka 23-åriga Elisabeths död i barnsäng, några månader efter att hennes jämnåriga styvson gått hädan.

 

LÄS MER: Gisslanopera utan tuggmotstånd 

Historiebokens sanning räknas inte

Det finns alltså inget belägg för att de båda skulle haft en hemlig kärleksförbindelse, inte heller att Filip skulle öppna sitt hjärta och klaga över att drottningen aldrig älskat honom. Ana Mendoza de la Cerda, italiensk furstinna av Eboli, är likaledes en autentisk person med fantasieggande lapp för ena ögat som känt attribut, men hon tycks aldrig ha blandat sig i spanska hovets intriger.

Den mest levande och sympatiska personen i rollistan är Schillers påhittade hjälte – markisen av Posa, som vi ska identifiera oss med och vars död tillhör Verdirepertoarens mest omskakande stunder.

Överhuvudtaget är persongalleriet i "Don Carlo" (den korrekta italienska titeln utan s) kanske Verdis allra rikaste vad gäller psykologisk karakterisering i förening med passionerad skönsång. Soloporträtten av kung Filip och Eboli må vara hur mycket ljug som helst. Det är Verdis sanning som räknas, inte historiebokens.

 

LÄS MER: Birgit Nilssons paradroll – Birgit Nilsson 

Man kan tro att det är äkta 1500-tal

Och nu står alltså "Don Carlo" på Opera på Skärets sommarprogram, institutionens hittills största satsning. Något har orkestern fått reduceras från originalets format à la ”grand opéra”, och inte kan kören numerärt mäta sig med vad La Scala ställer upp med. Men vad begär man? Sven Östbergs antikt inspirerade renässansscenografi är både magnifik, suggestiv och lättmanövrerad.

Detsamma gäller Sigyn Stenqvists och Caroline Romares dräkter som kan slå i vem som helst att detta är äkta 1500-tal. Regissören William Relton vill inte ha några sceniska uppdateringar av det slag som så ofta förvillar begrepp och fjärmar oss från väsentligheter. Ingen går i Armanikostym och pratar i Iphone, det är värjor och krås och reverenser som gäller.

Men det resulterar inte i gammaldags operastelhet, det fungerar, liksom i Reltons "Otello" för fyra år sedan, för att han är så obrottsligt lyhörd för vad musiken avgör och håller styvt på att det som varken står i text eller noter heller inget har på scenen att göra.

 

LÄS MER: Osannolik opera 

Karl V som klosterzombie

Och för sångarlaget måste detta regikoncept vara drömmen att få arbeta i. Jag har bara sett första laget av två men kan inte tänka mig att kommer att råda några väsentliga skillnader. Möjligen kan jag tipsa om bekantskap med sydkoreanske Matteo Jin (Posa) med en stämma så välartikulerad att den känns självklar.

Och samtidigt kan jag säkert vänta mig att don Carlo själv, spanske Alejandro Roy, ska tagga ner lite på sin enorma vokala volym. Egentligen ska man aldrig recensera premiärer, där nervositet och entusiasm trissar upp varandra och där kör och orkester inte alltid hamnar på samma sida om takstrecken. Det här är en praktuppsättning!

Men någon gång måste en hädisk regissör göra något åt det hopplösa slutet där salig Karl V munkar omkring som en annan klosterzombie för att frälsa Carlo från inkvisitionen. Schiller lät minsann Storinkvisitorn ta hem spelet. Men vad tänkte Verdi? Och vad ska vi tro? 

 

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida. 

Opera

Don Carlo

Av Giuseppe Verdi

Regissör William Relton

Dirigent Michael Balke

Opera på Skäret

Speltid 4 t.

Spelas till 26 augusti.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!