Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vem vill leva på sin egen grönkål?

NERVÄXTTEORETIKER. Giorgos Kallis.Foto: Pressbild
Ekonomen Ann Pettifor.Foto: Robert Foyers / © Robert Foyers - All Rights Reserved
Per Wirtén.Foto: OLLE SPORRONG
Foto: daidalos förlag
Foto: Verbal

Nerväxt handlar om att minska genomströmningen av energi, material och avfall.

Per Wirtén plockar upp två böcker i ämnet och undrar om alternativet är barbari.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Nerväxt är en politisk idé som länge krafsat i samhällsdebattens utkanter. Den har aldrig lockat mig. Under eurokrisen kollapsade den grekiska ekonomin i en dramatisk nerväxt. Under coronapandemin har tillväxten vänt till minus i land efter land. Hur frigörande har det varit?

Samtidigt fattar alla, även jag, att tillväxten har gränser. Planeten klarar inte fortsatt rovdrift. Krafsandet i utkanten har blivit mer påträngande för varje nytt värmerekord. Och när jag långsamt läser Giorgos Kallis nyöversatta grundbok om nerväxtteori vaknar min nyfikenhet på allvar. Har jag missuppfattat själva grundtanken?

Kallis är professor i miljöpolitik i Barcelona och lika orolig som andra för plötsliga tillväxtfall och recessioner. De utlöser kaos. De drabbar de fattiga. De leder sällan till bra beslut. Nerväxtpolitikens huvudmål är därför inte att pressa ner BNP-siffrorna, utan att utveckla ett samhälle som klarar negativ tillväxt med bibehållen eller ökad livskvalitet. Den utgår nämligen från att tillväxten, av en rad orsaker, är dömd att så småningom upphöra. I ett nerväxtanpassat samhälle blir landningen mjuk. I ett fortsatt tillväxtfixerat blir den värre än i Grekland 2010. Valet står mellan nerväxtpolitik och barbari.

Genom att framställa nerväxtteorin som både keynesianismens och den neoklassiska ekonomins naturliga arvtagare lyckas Kallis frigöra den från alternativismens skimmer. Han förklarar grundläggande begrepp som metabolism och entropi. Presenterar banbrytarna André Gorz, Serge Latouche och Nicholas Georgescu–Roegen. Det är abstrakt och komprimerat, men oväntat spännande. Jag kan inte bedöma hur hållbart alltsammans är, men det erbjuder nya sätt att förstå – och det räcker långt. Hans bok borde bli given på nationalekonomins teorikurser. Alla kommer ha åsikter. Den sprider frigörande osäkerhet.

Hans bok är fylld av sympatisk osäkerhet

Nerväxtpolitikens kärna är att den så kallade genomströmningen av energi, material och avfall måste minska så mycket som möjligt. Förmodligen innebär det att produktionen och därmed tillväxten sjunker. Kallis är skeptisk till den populära idén om grön tillväxt och att förnyelsebara energikällor kan upprätthålla samma tillväxt som de fossila. Hur ett nerväxtsamhället ska ordnas utan försämrad välfärd är en öppen fråga. Kan sjukvård och utbildning verkligen fortsätta utvecklas utan tillväxt, undrar han. Inget är enkelt. Hans bok är fylld av sympatisk osäkerhet. 

Att mäta ekonomisk tillväxt är en modern idé. Det blev en naturlig följd av efterkrigstidens ambitioner att reglera och planera marknadsekonomierna. BNP fick sitt genombrott först i början av 1960-talet. Nu ställer den till mer skada än nytta. Men hur bryter man mönster? Det är enklare att föreställa sig en värld utan kapitalism än en utan tillväxt, suckar Kallis.

Nerväxtpolitik framstår som en forskningsexpedition genom helt okänd terräng. Målet är oklart. Nödvändigheten det pådrivande imperativet.

Giorgos Kallis hoppas på att de små lokala projekten ska framkalla ett nytt ”sunt förnuft”

Ekonomen Ann Pettifor är däremot tvärsäker på både mål och medel i sin pamflett om en Green new deal. Men jag undrar hur lockande hennes utopi om det stationära samhället egentligen är. Vem vill leva med att odla sin grönkål, laga kläderna själv och minimera de globala sambanden – och hur skulle sådana samhällen kunna övervinna en global pandemi som den vi just befinner oss i? 

Men i sitt huvudärende har hon rätt. De stora staterna – USA, Kina, EU – har tillräcklig makt för att både begränsa det globala kapitalets frihet och lägga om samhällsutvecklingen mot nerväxt – om de vill.

Hur den viljan kan uppnås är nerväxtpolitikens obesvarade gåta. Hur gör man? Giorgos Kallis hoppas på att de små lokala projekten ska framkalla ett nytt ”sunt förnuft”. Han är medveten om demokratins villkor. Människor måste bli övertygade. Jag gillar hans tvetydiga slutsats att ”oavsett om vi är för eller emot tillväxt ägnar vi oss alla åt önsketänkande”. Ska ekovänstern vinna vår vilja måste de nog först sätta vår fantasi i rörelse – få önsketänkandet att flamma upp. Det stationärt långsamma framtidslandet sätter inga massor i rörelse. 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hans senaste bok är ”Europa, ständigt detta Europa”. 

 

SAKPROSA

GIORGOS KALLIS

Nerväxt

Översättning Joel Nordqvist

Daidalos, 282 s.

SAKPROSA

ANN PETTIFOR

Så räddar vi klimatet. Argument för en Green New Deal.

Översättning Per Björklund.

Verbal, 137 s.