Vem ska bära pappa när mina barn har blivit stora?

Dan Hallemar med sina tre barn då de var små.
Foto: Privat
Dan Hallemar.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

I familjelivet kan man bekvämt luta sig mot att man alltid behövs för sina barn.

Dan Hallemar skriver på fars dag om frågorna kring den egna identiteten som uppstår när ungarna har vuxit upp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | FÖRÄLDRASKAP. Det var i början av vårterminen 1990 och några av mina klasskamrater på gymnasiet hånade mig när jag kom till skolan uppfylld av filmen "Döda poeters sällskap". De var de smarta och mycket begåvade gossarna som redan börjat bli vuxna. Jag var den förvirrade 18-åringen som hade hittat en film som talade precis mitt språk. De sa att den var överspelad och full av plattityder. De hade koll på att "carpe diem" inte var något man höll på med. De hade inte låtit sig luras av brösttonerna hos Robin Williams om konstens betydelse och livet som något avgörande som precis höll på att hända.

Det var tiden när blicken fladdrade över varje textrad, varje filmscen, varje fotografi på jakt efter mening eller i varje fall bekräftad meningslöshet.

Växande längtar efter mening

Jag kommer att tänka på de där åren på gymnasiet, de stora känslornas tid, nu nästan 30 år senare när jag får en liknande känsla i kroppen: Ensamhet, en liten glimt av frihet och en ogripbar växande längtan efter mening. Carpe diem eller vadsomhelst.

Det händer nu eftersom mina tre barn snart är så stora att de klarar sig utan mig. En andra pubertet vecklar långsamt ut sig i takt med att de börjar frigöra sig. De senaste 18 åren av omsorg och praktiskt omhändertagande är snart över. Jag hade ett stående skämt med dem under alla år som jag bar på dem. "Vem bär pappa?", brukade jag säga med spelad förvåning.

Edvard Hoppers målningar

I sin bok "Den ensamma staden" beskriver Olivia Laing hur hon vid en tidpunkt i sitt liv finner sig i New York, till en början förlamad av den ensamhet som blivit hennes "dagliga hemvist". Hon börjar studera ensamheten och dess spår i form av konst och kultur. Hon hittar Edvard Hoppers välkända målningar av stadsmiljöer och Zoe Leonards installation "Strange fruit" om förluster under aids-epidemin. 

Det är så mycket konsten inte kan göra konstaterar hon, men ändå har den en underlig förmåga att skapa närhet, läka sår och "vad mera är, den kan göra tydligt att alla sår inte behöver läka och att alla ärr inte är fula". Om det är något vi lär oss av det förflutna, skriver Laing, så är det att känslornas tid inte varar för evigt.

Så var det ju, när jag tänker tillbaka. En dag bara något år senare satt jag i en bil med min bästa vän på väg ut på tusentals vägar. Jag hörde inte längre skratten som följde på det ironiska sättet att uttala ”carpe diem”.

Men att en av de där vägarna skulle leda tillbaka till en liknande känsla. 

Sonja Åkessons "Självbiografi"

Jag ser oss överallt. Kvinnan jag möter på motorvägsbron över vattnet, med slutna ögon, solen i ansiktet, lurarna över öronen, de grå håren och musiken som tar henne bort. Och gud ska veta att det finns en hel värld med duktiga gossar som vill tala om för oss att det inte är dags för de stora känslorna nu. Inte minst de duktiga gossarna som numera bor i våra egna huvuden. 

Då, 1989, utanför biografen i stadens lilla centrum var frågan: Vem är jag? Kanske också: Vem kan jag bli? Nu är den: Vem var jag när jag inte var den som bar dem?

Det har funnits en bekvämlighet, kanske en lättja i familjelivet. Man har kunnat luta sig mot att man behövs. En saga ska läsas, en oro ska stillas, ett papper ska fyllas i. 

Att befinna sig i det som Sonja Åkesson beskriver i "Självbiografi" (replik till Ferlinghetti): "Jag sprang ut i den tidiga skymningen / och ville sträcka handen genom himlen / men skyndade tillbaka hem / för att inte bränna vid potatisen".

Det är inte nödvändigtvis en sorglig känsla, snarare en väldigt definierande känsla av att vara någon genom att bära någon annan.

Tom Petty dör

När den släpper greppet står jag mitt emellan de egna krisförnekande livsstilsvalen och de genomskådande individualisterna och försöker begripa vad som är viktigt igen. För mig. När Tom Petty dör spelar jag "Free fallin’", mest för att det är hans mest kända låt. Jag har aldrig lyssnat på den. Jag lyssnar kanske inte nu heller, hör bara den där motsägelsefulla refrängen. Fri. Faller.

Då, sent 1980-tal, en ödslig allmänning mellan motortrafikleden och någon ungdomsmottagning, med Tomas Di Leva i lurarna och hålet i bröstet: "Ber om, ber om ljus". 

Nu på cykeln över motorvägsbron, ännu en norrländsk klingande röst, Mattias Alkbergs "Vuxna människor": "Lätt att en glömmer / att alla valen har gjorts / på sätt vis är statiska / fastän att tiden går fort / det tar slut plötsligt tar allt slut".

Jag funderar på om jag borde flytta till Luleå. Jag skickar ut tanken på Facebook – nutidens skolkorridor – under frågan ligger samma gamla vädjan om gemenskap i förvirringen. Luleå är någon sorts metafor. Kanske för carpe diem? En del uppmuntrar, andra avråder.

J Coles låt

Det finns platser som kommer att definiera ens liv. Jag har min motorvägsbro mellan hemmet och staden där jag arbetat. Det är platsen där det ena släpper och det andra griper tag beroende på vilket håll man cyklar åt. 

Jag har cyklat över den bron i 18 år. Länge med barnsadel på cykeln, men den har varit bortmonterat i många år nu. Den här kvällen stannar jag cykeln invid tågspåren för att ta en bild av skymningsljuset. Kanske för att dela. 

Där vid mina fötter, mellan stängslet och cykelbanan, har någon noggrant textat en bit ur J Coles låt "She’s mine pt 2". Orden "Thinking 'bout you" upprepade gånger. Låten handlar om att få barn och vad det gör med en: ”You are now the reason that I fight / I ain't never did nothing this right in my whole life”. 

Jag skickar låtlänken till mina barn och skriver att det är så här det är att bli förälder. Det känns nästan lite kladdigt. Men jag får emoji-hjärtan som svar. Musiken kan vi fortfarande dela.

Jag cyklar hem med de där hjärtana bultande i bröstet.


Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten "Staden".


LÄS MER - Annina Rabe: Nu är pappa borta. Min roll som dotter är avslutad. 

LÄS MER - Anna Hellgren: Jag har haft två pappor – men förlorat dem båda