Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vem blir vinnare i det digitala mecenatsystemet?

Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Allt fler författare, forskare, journalister och poddare börjar vända sig till allmänheten för att få finansiering till sina projekt.

Johan Anderberg skriver om den rännil av småpengar som håller på att omforma den svenska samhällsdebatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPORTAGE | NYMECENATER. Vårvintern 1913 publicerade DN en enkät, i vilken författaren Hjalmar Söderberg fick berätta vad han tyckte om de statliga litteraturstipendier som då var på väg att införas.

Söderberg svarade att det var kontraproduktivt att ge pengar till författare. De söp ju ändå bara upp dem.

Svaret retade upp en annan skribent, Henning Berger, som i ett brev till en kollega skrev:

– Jag var på vippen att offentligt fråga honom om han tycker att det vore bättre att för sina groggar leva som förskottstiggare hos förläggare och mäcänater än att ta emot ett stip liksom Ibsen, Björnson och 1000 andra?

Frågan hur man ska försörja människor som av någon anledning valt att ägna sig åt skrivande eller annat skapande är långtifrån ny. Stipendier? Mecenater? Utlämna författarna till marknaden?

Hjalmar Söderberg hade själv ”för sina groggar” regelbunden tillgång till Ernest Thiels välfyllda kassa. Bankiren och industrimannen Thiel var en av Sveriges mest förmögna män och höll inte bara Söderberg under armarna. Han försörjde även konstnärer som Carl Larsson och Eugene Jansson –  inte helt olikt hur familjen Medici under renässansen hjälpte bland annat Michelangelo och Leonardo da Vinci, eller hur Gaius Cilnius Maecenas – vars namn är ursprunget till ordet ”mecenat” – gynnade de romerska författarna Vergilius och Horatius.

Finansiering från allmänheten

Under 1900-talet försvann en stor del av det privata stödet till konst och litteratur. Istället tog staten och kommunerna vid. De offentliga stöden till konstnärer, författare och kulturarbetare steg. Under både 1971 och 1972 körde riksdagen över regeringen och höjde biblioteksersättningen med mer än regeringen hade tänkt. Det var en utveckling som kulminerade med 1972 års kulturutredning – i vilken utredarna ansåg att lösningen på konstnärernas försörjningsproblematik var ”fler fasta anställningar”.

Kontrasten är stor mot hur det såg ut lite drygt fyra decennier senare. I direktiven till en ny kulturutredning 2007 talades det om att “identifiera de åtgärder som kan bidra till ett ökat entreprenörskap och företagande inom kulturskapande och konstnärlig verksamhet.”

Tillbaka till ruta ett alltså? Kanske är det en överdrift att påstå att mecenatsystemet håller på att återuppstå – men någonting har definitivt hänt det senaste decenniet. Författare, forskare, journalister och poddare har börjat vända sig till allmänheten för att få finansiering till sina projekt – och i många fall fått sina pengar. Crowdfundade filmer har vunnit Oscarsstatyetter.  Och tack vare hundratals små mecenater finns det nu en podcast om Palmemordet, en Youtubeserie om första världskriget, en podd om fotbollslaget Gefle – och en blogg om Svenska kyrkan.

Pengar via Patreon

Den sistnämnda drivs av skribenten Sofia Lilly Jönsson. Det var i september förra året som hon tröttnade på att ingen redaktion hade hört av sig till henne i samband med kyrkovalet.

– Det kändes som att folk röstade i panik. De hade inte fått någon vägledning alls, säger hon.

Så hon skrev några rader på sajten Patreon. Vem ville vara med och stötta henne för att hon skrev långt och underbyggt om kyrkan? 

Det resulterade i hundra prenumeranter – patroner – som nu ger henne mellan 1 och 15 dollar var för varje text som hon publicerar.

– Jag är fortfarande inte säker på att det här är rätt metod. Men jag är trött på att förklara för en massa redaktörer varför det här är viktigt. Det finns jättemycket kunniga människor där ute, jag vill försöka att vända mig direkt till dem. Kanske får jag skriva friare – och större.

En av grundarna bakom Patreon var musikern Jack Conte. Han störde sig på att de musikvideor han producerade och la upp på Youtube bara genererade några tusenlappar i reklamintäkter – trots att de sågs av över två miljoner människor.

Comte tänkte att det måste finnas ett bättre sätt att finansiera kultur – och i dag har över 50 000 människor bett om pengar genom sajten.

Katerina Janouch och Tino Sanandaji

Frågan är bara hur väl Conte lyckades med sin föresats. För även om några filmmakare, poddare och konstnärer drar in över hundra tusen kronor i månaden är sådan framgång få förunnad. Enligt nyhetsbyrån Bloomberg, som citerar en uträkning av företaget Graphtreon, tjänar endast två procent av skaparna mer än den federala minimilönen på 7,25 dollar i timmen.

Det är tydligt att de riktiga vinnarna på det nya digitala mecenatsystemet är de skribenter som av någon anledning uppfattas ligga utanför åsiktskorridoren. Det började för flera år sedan med att nyliberala tänkare som Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt kunde dra in hundratusentals kronor för att skriva böcker om varför den svenska FN-kärleken var omotiverad, eller om hur det var att leva i Sossesverige. 

Idag har en annan del av högern tagit över: Rebecca Weidmo Uvell, Katerina Janouch och Aron Flam är bara några som får in ansenliga summor. När nationalekonomen Tino Sanandaji sökte pengar på Kickstarter för sin bok om ekonomin kring svensk invandring fick han ihop över 600 000 kronor. När författaren Ann Heberlein på samma plattform sökte pengar till en bok som undersöker överrepresentation av män med ursprung i Nordafrika, Mellanöstern och Centralasien vid sexualbrott, blev hon stoppad – men fick via privata donationer ändå ihop över en miljon kronor.

I den andra änden av åsiktsspektrumet finns bland annat journalisten Thord Eriksson, som fått in över 200 000 kronor för en bok om ensamkommande unga. 

Det finns trots allt några exempel på att författare och konstnärer kan få in mycket pengar på projekt som saknar politisk sprängkraft. Per Johanssons och Eric Schüldts “Myter och mysterier” är ett exempel. 

Jojje Olsson bevakar kinesisk politik

Men bortsett från några undantag verkar det fortfarande vara svårt att få ihop pengar till det som inte är kontroversiellt. En av dem som är långt ifrån att få ihop en avtalsenlig månadslön är den Taiwanbaserade journalisten Jojje Olsson, som bevakar Kina och kinesisk politik. Hans Patreonkonto drar in en tusenlapp i månaden. Precis som Sofia Lilly Jönsson känner han en frustration över att medieredaktionerna har ett begränsat intresse för hans bevakningsområde.

– Jag är övertygad om att det i själva verket finns ett intresse för Kina. Det handlar bara om att väcka det. Ju mer man bevakar ett område, desto mer intresserade kommer folk att bli.

Det vore lätt att se crowdfundingrörelsen som en del av samma utveckling som har skapat filterbubblor. Och det vore lätt att dra slutsatsen att inte bara vår informationsinhämtning blivit fragmentiserad, utan nu också finansieringen av journalistik, konst och litteratur.

Men en närmare titt på de författare och journalister som söker sig till digitala mecenater visar att det kanske är tvärtom. Att de i stället vill få ut sina åsikter, idéer och tankar ur filterbubblan – och in med dem i offentligheten: nyheter från Kina, berättelser om Svenska kyrkan eller något som upplevs som omöjligt att skriva om i traditionella medier.

Det är en strävan som förenar personer med vitt skilda mål, som Ann Heberlein och Sofia Lilly Jönsson.

Sofia Lilly Jönsson säger att hon tänker mycket på tidskriften Spektrum när hon skriver. 

– Det var där Karin Boye, Artur Lundkvist, Eyvind Johnson och Alva Myrdal skrev. Den gick egentligen åt helvete och hånades och gick i konkurs. Men det gick inte att undgå dem. Många av de idéer som introducerades där skapade det som sedan blev folkhemmet. Jag kan tycka något och två år senare kan det vara okej att tycka något i Kyrkans Tidning. Det man gör som kulturarbetare, det är att introducera idéer. 

 

Johan Anderberg är medarbetare i Expressen.

 

I tv-spelaren ovan visas Kultur-Expressen, denna gång med Jörgen Huitfeldt och Joel Halldorf om journalistiken och moralen. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!