Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vårt behov av krogen är omättligt trots pandemin

Kroggäster på nattklubben Park Lane i Göteborg har sitt-disco på grund av Covid-19..
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Per Hagman.
Foto: PETRA HALLBERG / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Restriktionerna i kölvattnet av Covid-19 drabbar krogbranschen hårt inför julfirandet.

Per Hagman skriver om vårt omättliga behov av en glittrande värld som alltid är på väg mot stängningsdags – och ändå alltid öppnas på nytt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. 1980 grundade Anders Gunnarsson nattklubben Café Opera. Många ser det som ett symboliskt startskott för de senaste decenniernas gyllene svenska krogepok och för ett alltmer matintresserat, nöjeslystet och krogälskande Sverige.

För egen del har jag inte varit med så länge, men är ändå starkt präglad av den där gyllene epoken. 

Såväl som gäst som arbetstagare.

Det symboliska startskottet för min egen kärlekshistoria med krogen började snarare med en tidskrävande jakt på falskleg inför helger på Bogrens, Boulogner och Billingen Plaza i Skövde, under mitten av 1980-talet. Eller kanske när jag 1987 kalvig och storögd fick mitt första restaurangjobb i Stockholm, som diskare på la Casa Bianca på Rörstrandsgatan. 

– Rent praktiskt ser jag nog snarare 1984 som det mest symboliska året för förnyelsen av krogbranschen, säger PG Nilsson när jag av en slump springer på honom en morgon på Birger Jarlsgatan. 

Vilket råkar vara dagen innan de nya 22-restriktionerna ska införas. 

– Det var ju egentligen inte det att lagstiftningen för utskänkningen förändrades, utan att myndigheterna då valde att börja tillämpa samma lagstiftning på ett nytt sätt. Vilket gjorde det möjligt för unga människor med krogambitioner att våga satsa på en ny typ av barer och restauranger.

- Innan dess hade vi knappt haft bardiskar och om man nu beställde i baren så fick man ju inte röra sig därifrån med glaset. Även kraven på proportioner mellan mat- och dryckesförsäljning började lättas då.

När det gäller ”en ny typ av barer” är den förvandling av det gamla ölkaféet Tranan som den då 24-årige PG genomförde emblematisk; med hjälp av bland andra smärtsamt trendige formgivaren Björn Kusoffsky blev källarbaren på Tranan ett lika smärtsamt trendigt vattenhål för de unga moderna. Inte minst som dynamisk lekplats för kommande stjärnor inom mode och popmusik, inom medier och film.

För att inte tala om när PG:s bror startade Rolfs Kök ett par år senare, med en arkitektoniskt banbrytande minimalism signerad Jonas Bohlin och Thomas Sandell

Om jag nu i stället för PG sprungit ihop med krögarvänner på Sveriges framsida tror jag att nattklubbslegendaren Ulf ”Lången” Johansson – som startade sin första klubb 1963 (!) – och många göteborgare med honom hade lyft fram nattklubben Park Lane som synnerligen symbolisk, medan västkustkrögaren Johan Gustafsson hade försjunkit i anekdoter om hur Brasserie Lipp revolutionerade Avenyn i Göteborg i slutet av 1980-talet. 

Per Hagman på barbesök i hemstaden Skövde, 2001.
Foto: Mikael Ljungström.

Men 1980, 1984 eller 1987 spelar förstås ingen roll.

För det är ju just alla krögares och kroggästers ogenerat subjektiva verklighetsbild och faiblesse för anekdotisk bevisföring som utgör en av hörnpelarna i all krogromantik.

Liksom nostalgi och framåtrörelse, ebb och flod, reaktion och motreaktion.

Många centiliter har hursomhelst runnit under broarna från fem-i-tre-ragg till Tinder, mellan sprit och handsprit och från att med hjälp av krogen börja våga närma sig andra människor till att nu lära sig hålla avstånd till dem.

Obestridligen gick ändå Sveriges krogliv på tio år blankt från Cederlunds punsch till ekfatslagrad chardonnay-grappa i numrerad designerflaska när det var dags för kaffe.

Men inte minst i och med pandemin har de nostalgiska dysterkvistarna och domedagsprofeterna blivit allt fler. 

Så att det till och med pratas om corona som spiken i kistan för hela branschen.

Efter beslutet om alla krogars stängning vid 22 känns det som att klagovisorna tappat alla proportioner.

Sverige har trots allt slocknat vid halvelva förr.

Det är snart 50 år sedan.

Visst kunde då kronprinsen Carl Gustaf, Christer Lindarw och Björn Borg gå vidare till Alexandra och roa sig till tre på natten. Men på det stora hela stängde övriga Stockholms city ner långt innan dess. 

Eva Dahlgren som gästbartender när Café Opera firade sex år 1986.
Foto: KARL MELANDER / TT / TT NYHETSBYRÅN

Inte fanns det då heller i ett endaste hem en endaste tv-apparat som visade något annat än ”Myrornas krig”.

För att inte tala om hur det såg ut i svenska småstäder.

Om det överhuvudtaget gavs möjlighet att gå ut och ta ett glas en vardagskväll så var det få som gjorde det. För i den mån staten inte försvårade sådana vanor såg de genomsnittliga värderingarna hos den tidens anständiga medelklass till att hejda dem. 

Sedan blev vi som bekant kontinentala.

Från att svenskarna innehade det europeiska rekordet i att äta minst antal måltider på krogen per capita blev krogliv något alltmer självklart och det sociala stigmat i att bli sedd vid en bardisk en tisdagskväll förtvinade. Från att kockyrket varit något råbarkat med låg status utnämnde livsstilsmagasinen plötsligt kockarna till ”de nya rockstjärnorna”, varpå yrket snabbt blev drömjobb för många unga. Medan Michelinstjärnorna regnade in över Sverige.

Under 1990- och 2000-talen snurrade den kreativa och dynamiska utvecklingen av svensk restaurangbransch allt snabbare; de roliga och nytänkande fin- och fulkrogarna blev allt fler. Det som var dåligt försvann, det som var bra fick oräkneliga kopior. Först under 2010-talet kändes det som att den gyllene epoken eller åtminstone dess kreativitet och mod började bromsa in något. 

Det var också då som de första nostalgiska dysterkvistarna och domedagsprofeterna började dyka upp.

Jag minns fortfarande första gången jag hörde ägaren till en konkursmässig småstadsnattklubb gnälla över att allt var internets och Facebooks fel.

Jag minns fortfarande första gången jag hörde ett par föräldrar oroa sig över att deras tonåringar aldrig gick ut och dansade och blev fulla, något som ju för dem själva en gång varit så självklart i vuxenblivandet.

Jag minns fortfarande när nyss nämnde ”Lången” för första gången på sitt fjolligt självironiska vis förklarade att ”dagens ungdom vet inte längre hur man roar sig”.

Och nä, visst, en plötslig nedstängning av Netflix och Tinder klockan 22 skulle nog idag orsaka större ramaskri än nu nyss genomförda restriktioner.

Men när dysterkvistarna drar alltför höga växlar på de smällar och hot som restaurangbranschen råkat ut för de senaste åren tycks de helt bortse från att vanor och värderingar alltid förändras, liksom krogbranschen i sig, via de stålbad, regleringar och trender den alltid acklimatiserat sig efter.

Så även nu. Varpå det blir i rädslan för det ”nya” och ”främmande” man också skönjer ljuset i tunneln. Skönjer skälen till att krogen är odödlig och dess attraktionskraft aldrig upphör. 

Kön är lång utanför nattklubben Café Opera i Stockholm 1989.
Foto: Folke Hellberg / TT / / TT NYHETSBYRÅN

Men det är inte något jag tänker försöka styrka med statistik från Visita eller SCB. De definierar ju krogbranschen som ”besöksnäring” och som en verksamhet där man mot betalning tillhandhåller mat och dryck.

För mig är krogen något helt annat. 

Konstant imponerande tillväxtsiffror för ”trafiknära restauranger” eller låtsasrustikt kontantlösa kontorslandskapskedjor som Fabrique eller Bröd & Salt har väldigt lite med mitt behov av krog att göra.

Hellre fortsätter jag styrka mina teser och spekulationer kring krogbranschen – så som jag definierar den – genom fortsatt romantiserad anekdotisk bevisföring.

Rationellt sett har det alltid varit betydligt mer prisvärt att hemma konsumera en kopp kaffe, ta ett glas eller äta en måltid. Ändå har människan sedan urminnes tider och i de flesta kulturer haft ett behov av att ägna sig åt sådant på lokal, mer eller mindre ofta. Därför att vi vill träffa nya och gamla bekantskaper, se och bli sedda och så vidare. För att inte tala om alla affärsuppgörelser, odödliga dikter och porträtt som därför klottrats ner på servetter och notor.

Pandemier och datingappar ändrar nog endast marginellt på sådant. 

När Tinder först lanserades i USA darrade amerikansk krogbransch av skräck och förutspådde en sjuttiofemprocentig nedgång av konsumtionen; det blev knappt en tredjedel. 

Hur man nu kommer fram till sådana siffror.

Men av alla olämpliga beteenden på krogen så utgör Tinder bara ett.

Det mest humörsänkande för mig är alla de som väljer att gå på lokal utan minsta ambition att titta på andra, tala med andra, träffa andra, utan istället ägna hela krogbesöket åt att ensam stirra ner i en skärm.

Men så inser jag att det ju är precis där som krogens attraktionskraft visar sig som allra tydligast! 

Att ta med sig en dator hemifrån för att sitta ensam på krogen och stirra på den blir ett av de starkaste bevisen för hur instinktivt nödvändigt – om än irrationellt – vårt behov av att gå på lokal är.

Restaurangen Tranan i Stockholm.
Foto: Tommy Pedersen / TT NYHETSBYR¿N

Minns också vad som hände efter förbudstider och motbok. Eller för den delen efter det svenska 1970-talet.

Människor roade sig som aldrig förr. 

När jag den där morgonen dagen innan 22-restriktionerna infördes tog en kaffe med den inte längre 24-årige storkrögaren PG Nilsson, så var han naturligtvis inte glad över coronakonsekvenserna för krogbranschen. Men ändå förvånansvärt samlad. 

Idag driver han koncernen Svenska brasserier (där institutioner som Riche och Sturehof ingår, men även relativt nyöppnade finkrogen Aira). Han påminde mig om hur varenda en av alla olika samhällsrestriktioner som införts på grund av pandemin påverkat krognäringen, bortsett från den om förbudet om besök på äldreboenden.

– Men samtidigt måste man se framåt. Jag tror på det postpandemiskt glada tjugotalet.

Redan i våras fick förstås även jag själv glömma alla eventuella extraknäck på krogen oavsett om det var som diskare eller diskjockey; så sent som förra måndagen coronacancellerades mitt spelande av gamla vinylskivor på Tranan. Ändå tror jag på PG och stjäl hans formulering.

Snart är det postpandemiskt glada tjugotalet här.

Eller, för att travestera en stor författare som på krogen W6 förhandlade till sig sitt allra sista förskott:

Vårt behov av krog är omättligt.


Av Per Hagman


Per Hagman är författare med mångårig erfarenhet av arbete inom krogbranschen