Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför får vi aldrig nog av Ernst Kirchsteiger

Ernst Kirschsteiger i ”Jul med Ernst”.Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT
Stefan Lindberg. Foto: MARCUS ERICSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Julen är mysets stora högtid. 

Stefan Lindberg går på djupet med Ernst Kirchsteiger, det svenska mysets visionär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

JULKRÖNIKA. Stig Dagerman publicerade sin ”Vårt behov av tröst är omättligt” i Husmodern 1952 och den 22 december 2019 publicerar jag, Stefan Lindberg, denna text i Expressen. Inte så att vi inte längre behöver tröst, o nej, men det döende 10-talet fraserar annorlunda än efterkrigsångestens 50-tal. Vi har andra profeter och andra mål, jorden ska enligt uppgift gå under och om det är så kan ingenting trösta. Samtidigt har vårt behov av närhet och mys ökat drastiskt. Och precis som världsreligionerna har sina profeter har det svenska mysväldet sin visionär. 

Och han heter Ernst Kirchsteiger

Men Ernst är en ensam profet. Han går omkring i den preapokalyptiska decembervätan och säger ”Välkommen till jul med Ernst”, men när pysslet är pysslat och glöggen kokad och tilltuggen av pepparkakssmul och filodeg har åkt in i ugnen och de första gästerna anländer känns de liksom alltid märkligt främmande och svårpratade. Som om det mysiga i myset alltid uteblir. Som när en författare får ryggdunk som inte känns, eftersom den enda belöningen är själva skrivandet, pysslandet, när författaren ses av diktens kamera och ingen annan. 

Det är som om själva verkligheten har svårt att acceptera Ernsts pysselspråk.

Detta är också Ernst paradox. För likt Lasse Berghagen, som från Sollidens scen lär ha utropat ”låt oss hylla glädjen”, går glädjen alla glädjesökare stilla förbi. För man kan inte hylla glädjen eller mysa myset. Det går inte. De är unika storheter och låter sig inte fångas eller framkommenderas. Lite som lyckan. Eller faktiskt precis just som den.

Är det därför man får en känsla av att Ernst liksom pysslat sönder pysslet? Är det av desperation inför vår belägenhet? Varför annars uppfinna mer, askrångligt pyssel i en värld som redan är så baktung av mysförsök? 

Ernst pyssel blir ofta för långsökt, ett slags le pyssel pour le pyssel, pyssel som überekvilibristisk jazzrock. Som när han pysslar sina julhängen med flingsalt och han får rätt i att flingsalt ser precis ut som snö. Ja! Men de blir ändå rätt sjaviga när han hängt upp dem i fönstret. Som om vi aldrig ska nå riktigt ända fram, aldrig bli helt trygga och färdigmysta. 

Ernst Kirchsteiger bredvid julgran i ”Jul med Ernst”. Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

Det är som om själva verkligheten har svårt att acceptera Ernsts pysselspråk. Hans instruktioner har mer av konkretistisk poesi än pysselbeskrivning över sig. Lyssna bara på hur det kan låta när han instruerar oss att pyssla hans mosskrans! Jag citerar: 

”Ta en bit najtråd och stoppa in den i botten på brysselkålen och stick sedan in den i halmstommen … Lycka till!” 

Tankarna går till Jörgen Gassilewskis ”Kakbak” eller något som gavs ut i stencil på Författares Bokmaskin under andra halvan av sextiotalet. Och även muntligt är han brant. En fras som ”det är aldrig fel att linda lite mandarinskal för att komma i stämning”, tänker jag inte ens kommentera. Eller när han säger saker som ”Ja, här sitter jag och tar in rummet.” Det är ju just då han tappar han det. För ett rum vägrar att tas in när det får höra att det tas in. 

Precis som glädjen dör av att hyllas.

 

Av Stefan Lindberg

Stefan Lindberg är författare. Hans senaste bok är ”Nätterna på Mon Chéri”.

Har de unga männen lämnat litteraturen?

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.