Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vårsalongen: Liljevalchs konsthall

"H.K.H. Kronprinsessan Victoria" av Anna Kalinitchenko Jalpachik. (Bilden är beskuren).

Broderi och grafik med motiv från ­familjealbumen är inne på Liljevalchs ­vårsalong.
Therese Bohman hittar originellare verk bland de äldre konstnärerna än de yngre.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KONST
VÅRSALONGEN 2012 | Liljevalchs konsthall | Till 25/3

Det är omöjligt att bli överraskad av Liljevalchs vårsalong, eftersom den varje år känns exakt som Liljevalchs vår­salong: en blandning av konst som sträcker sig mellan folkhems­realism och eskapism, socialt patos och kvällskurspyssel, salongskonst och slöjdsal.
Säger den något om samtiden? På vårsalongen 2012 finns en hel del politisk konst, som fokuserar på ungefär vad man hade kunnat föreställa sig: etnicitet och kolonialism, identitet och utanförskap, könsroller och kvinnorepresentation i styrelserum - Bengt Ohlsson skulle kunna bocka av många punkter på sin kulturvänsterlista, medan den som anser att konsten ska sätta problem under debatt kan störa sig på porträtt av dandys i borgerliga salar.
Och säger urvalet något om tillståndet för konsten? Det tycks vara inne med broderi och ute med grafik. Trots att en av juryns medlemmar är fotografen Annika von Hausswolff (de övriga Ernst Billgren och Peter Johansson, under ord­förandeskap av konsthallschef Mårten Castenfors) syns inte mycket foto.
Det verkar populärt att bläddra i familje­albumen (Gunnel Wåhlstrand-effekten?) och där hitta utgångspunkter till såväl handarbete som collage och måleri. Måleriet dominerar vårsalongen och är till stor del föreställande, till viss del förutsägbart men överlag bra.

Det är lätt att bli skeptisk inför vissa verk av yngre konstnärer eftersom de ger ett på samma gång krampaktigt och påstridigt intryck. Jag känner igen det från konstskolornas slututställningar: antagligen sprunget ut en alltför stark längtan efter ett eget uttryck.
Bland de yngsta - och mer avslappnade - är Fredrik Forslind som gör fotorealistiska blyertsteckningar och Marion Fink, som med minimalistiska barockkompositioner (ja, faktiskt!) av tonåringar är som en blandning av Georges de La Tour och Balthus: var kommer ljuset ifrån? undrar man. Och vad sysslar de egentligen med?

Annars är de verk jag särskilt fastnar för till stor del gjorda av något äldre konstnärer, som Eva Wilms två målningar "Barnet". Över flickan i skogslandskap som båda målningarna före­ställer vilar en olycksbådande känsla av att något kusligt kommer att hända. Märta Königs landskap med insekter utmärker sig genom att utstråla genuin glädje inför måleriet, medan Anna Kalinitchenko Jalpachiks pastell-­sciencefiction är på samma gång kylig och förförisk.
Sonja E M Andersson (född 1943) är en av de äldsta medverkande och målar upplösta landskap där ljuset tycks vibrera. De är andliga som hos Mark Rothko, kraftfullt måleriska som hos Per Kirkeby, vackra och stämningsfulla. Och kanske det minst trendiga på hela utställningen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!