Diskussionen om kommentarsfält på nätet avhandlas med jämna mellanrum. I veckan beskrev SVT Debatts redaktör Johan Wirfält problematiska kommentarer i anslutning till artiklar, en fråga som även Newsmills redaktion har brottats med.
Att många kommentarstrådar - värre skötta än en övergiven trädgård i Tjernobyl - tyngs av hat behöver ingen intyga. Så är det. Men, med handen på hjärtat - hur väl klarar vi som utgör journalistkåren själva att hålla oss ifrån påhopp och hån?
Alltför ofta ser vi journalister, även väl ansedda, som i ena sekunden gråter ut om hur hemska nättrollen är, och i nästa sekund hånar någon som råkar ha "fel" åsikter eller uttrycker sig plumpt. Och det riktar sig inte sällan mot dem som lägger ner osunt mycket tid på att beklaga sig över ordet hen. Inte sällan samma herrar som tycker att det är i sin ordning med en enhet alkohol till sjöss. Eller så är det bara flashbacktroll som hejar på Bosse Hansson, med ytterst tvivelaktiga bevekelsegrunder i ryggen. Ingen tycks vara för okänd för att riskera att hånas och sablas ned.
Att ha åsikter som inte delas av journalistkollektivet är som att vara sist i klassen med att få de senaste märkesskorna, eller inneprylen för stunden.
Och likt mobbare på en skolgård tvekar journalisten och krönikören inte en sekund att inför allmän beskådan basunera ut vem som tycker fel, och vem som är dum i huvudet. Journalisten Kjell Häglund beskrev drevmentaliteten på Twitter i en krönika (Journalisten, 20/3). I det fallet hade en person, vars konto kapats, felaktigt hängts ut som en idiot och rasist. Häglund skrev då: "Att frågan om källkritik inte hade väckts av någon av alla journalister som deltagit i hatmobben, utan av det 19-åriga offret, chockade mig. Och inte nog med det - här fanns journalister som vägrade se att de gjort något fel, som tog emot killens ursäkt men inte medgav någon skuld i gengäld." En känd medieprofil som kritiseras i texten är Cissi Wallin, som har över 10 000 följare på Twitter.
Med mediemakt kommer ansvar. Den antifeministiska debattören Pär Ström företräder en ensidig syn på jämställdhet, och till synes håller knappt någon av våra kolleger med honom i sak. Trots det säljer hans senaste bok som smör. Att han fick tala om boken i en morgonsoffa fick journalisten Inti Chavez Perez att rasa över samhällsjournalistikens förfall. Ingen borde ta Ström på allvar. Han har ju inte ens släppt boken hos ett riktigt förlag, hette det. Perez har arbetat med debattjournalistik på SVT och hos Aftonbladet, som dagligen publicerar skribenter utan "riktigt förlag" i ryggen. Liknande tongångar finns att hitta i Facebook-gruppen "Vita kränkta män", som grundaren och vänstertwittraren Kawa Zolfagary ska skapa en bok av. Gruppen, vars inlägg delas friskt bland journalister och twittrare, är ett tydligt exempel på den självutnämnda toleransens intolerans.
I stället för att bemöta åsikter i sak strävar gruppen över att nå en så stor nätmobb som möjligt.
Och naturligtvis pryds gruppen av en karikatyrbild av - Pär Ström. Det är inte utan att man undrar om epitetet "man", "vit", eller för den delen "gubbe", kan vara ensam grund för att diskvalificeras från att tas på allvar. Det är lätt att skratta, sucka och retweeta.
Vi som skriver den här texten är sannerligen inga änglar själva. Men när journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat. Och medan nästa krönikör på Nöjesguiden hyllar gruppen "Vita kränkta män" knyter det arga nättrollet näven allt hårdare i fickan. Och tänker att nästa valdag, då ska jag fanimej ge igen.
Fredrik Krohnman
Fredrik Krohnman frilansjournalist och tidigare redaktör på Betnér Direkt.
Sakine Madon
Sakine Madon är redaktionschef på Newsmill och fristående kolumnist på Expressens ledarsida.