Världsfrånvänt om krigsskildringar

Sedan någon vecka tillbaka kan man se Paul Hansens bilder på Fotografiska i Stockholm. Klassisk fotojournalistik. Starka bilder med hög närvaro, som det heter. Vi översköljs av dem varje dag. Alla fotografer är inte lika bra som Hansen, men de dominerande motiven är desamma. Flyktingar och krigszoner.

Med ”Bilden av krig” vill Bonniers konsthall gå på djupet med bilder av våld och lidande. Bilder av krig och dess konsekvenser anses å ena sidan göra människor medvetna om pågående elände, och därför kunna väcka opinion och ytterst få det att upphöra. Å andra sidan ses de ibland som spekulativa och i förlängningen avtrubbande misärpornografi.

Hur många splitterskadade syriska spädbarn krävs det för att vi ska göra något? Eller för att sluta att ens bry oss?

LÄS MER – Nils Forsberg: "Ett litet barn, knappast ens ett år gammalt, som drunknat för andras synders skull."

Gymnasiekonst

Utställningen väljer att hantera den här motsättningen genom att fokusera på skildringar som även refererar till sig själva som bilder. Det är inte så mycket gestaltningar av krig vi får se, utan gestaltningar av hur krig gestaltas. Det knyter an till ansvarig intendent Teodor Ringborgs avhandlingsarbete och kan säkert bli en intressant bok. Som utställning är det inget vidare. 

Phil Collins film (från 1999) ”How to make a refugee” visar hur pressfotografer regisserar kosovoalbanska flyktingar att bli så bildmässiga som möjligt enligt rådande konventioner. Den är okej. 

Men Alfredo Jaars inramade Newsweek-omslag från 1994 tillsammans med texter om vad som hände i Rwanda samma veckor är mediekritik i gymnasieversion (”Är inte folkmord viktigare än aktiemarknaden? Va?”). 

Det blir värre. Martha Roslers collage där bilder från Vietnamkriget klippts in i heminredningsmagasin är så genanta att vi hade stekt konceptet på bildlektionerna på högstadiet.

Dödsläger

Generellt är de nyare bidragen bättre, Mari Bastashevskis ”State business” där hon spårar pengaflöden i vapenhandel och andra ljusskygga verksamheter är grävande journalistik med tycke av politisk thriller i väggtidningsformat. Bäst är Lawrence Abu Hamdans projekt om tystnaden i det syriska Saydnaya-fängelset sedan det i praktiken blev ett dödsläger. Plötsligt och oväntat ryser man till.

Men det kanske är ett misslyckande inom ramen för utställningen? För att verket, till skillnad från nästan allt annat här, faktiskt gör något med mig som betraktare (eller lyssnare), och inte exekverar stolpiga brechtska distanseringseffekter?

Samtidskonsten har i princip abdikerat från upplevelser, känslor och erfarenheter. Den undersöker i stället på metanivåer hur dessa gestaltas i namn av det som kallas kritikalitet. Skildringar av krig lämnas till pressfotografer som Paul Hansen, vilket är synd. För hur skicklig han och kollegerna än är, är de fast inom sin genre, inom mediernas konventioner.

LÄS MER – Nils Forsberg: Inte ens konsten kan trösta när terrorn slår till

Dunkirk av Christopher Nolan

Konstnärer som Otto Dix eller Paul Nash (som ägnades en fin utställning på Tate i London förra hösten) formulerade för hundra år sedan nya språk för att skildra skyttegravarna. 2010-talets hittills bästa film, Christopher Nolans ”Dunkirk”, flyttar gränserna för och återuppfinner krigsfilmen med influenser från ljudkonst och videoinstallationer och förskjutna tidsperspektiv.

Genom nya sätt att berätta och skildra, undviks avtrubbning kring och normalisering av ämnet. På Bonniers konsthall funderas det, med högst varierande talang, i stället på representationens mekanismer, ett fördjupat bildseende och konstens medialitet. 

Det är som att skriva ett reportage från ett flyktingläger och intressera sig för hur tälten är uppställda och hur linorna är förankrade. 

Jag kan inte tycka annat än att det är både självupptaget och världsfrånvänt.

Nils Forsberg är konstredaktör och kritiker på Expressens kultursidor.