Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Varje publicist kan lära av Bo Strömstedt"

Bo Strömstedt blev 87 år. Foto: Cornelia Nordström
Bo Strömstedt med vännen och medarbetaren Astrid Lindgren. Foto: Kenneth Jonasson
Karin Olsson, Expressens kulturchef. Foto: Theo Elias Lundgren
Bo Strömstedt som chefredaktör. Foto: Åke Malmström

Bo Strömstedt såg tidningsmakandet som en allomfattande passion.

Expressens kulturchef Karin Olsson minns kulturredaktören vars credo fortfarande genomsyrar redaktionen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Bo Strömstedts manifest för Expressens kultursida, skrivet 1960, sattes alldeles nyligen upp på redaktionens vägg. Skrivet för papperstidningen, lika relevant i en digital tid: "Den får aldrig blir en snorkig snobbsida, men det får – å andra sidan – inte heller falla för den flåspopularitet som gör det oaptitlig för dem som verkligen är intresserade av kulturliv och kulturdebatt."

Enkelt och rakt. Men en konst att leva upp till.

Bo Strömstedt gjorde det med en lika stark fingertoppskänsla för poesin som för personer: Anders Ehnmark, Astrid Lindgren, Evert Taube, P O Enquist, Lars Forssell, Lars Gustafsson. De stora kom till Expressen, och de nya begåvningarna blev stora i Expressen.

 

Svenska kvällstidningar är världsunika med sin kvalificerade kulturbevakning och kanske har den fungerat som ett motvärn till den brutala populism som kännetecknat alltför många utländska tabloider. Strömstedts betydelse för detta kan inte överskattas. Han kom som kulturredaktör 1961 med frisinnet från frikyrkorörelsen, parat med bildningen från Lund. Han gjorde Expressens kultursidor med humanism, humor och den envishet som kännetecknar varje god journalist.

När han lämnade över redaktörskapet för kulturen 1976 levde hans credo vidare. Efter tiden som Expressens chefredaktör var det också på kultursidorna han åter fann sin plats som skribent.

I essäboken "Den tjugonionde bokstaven" (1998) berättar Bo Strömstedt gripande om den uppslukande tidningspassionen. Hur man måste älska alla medarbetare, "även de man inte tycker om", för att passionen ska bära frukt: "Minsta vakmästarvikarie är en investering i publicistikens framtid". Besattheten är inte alltid rationell, men allomfattande. Strömstedt kunde ringa till New York för att diskutera ett semikolon.

 

Han beskriver tidningen som ett musikstycke där allt måste stämma. Efter pukorna och trumpeterna på förstasidan, kom ledarsidans "mera eftertänksamma cello" och kultursidornas långsammare sats med "uppnosiga improvisationer".

Som han kunde skriva, Bo!

Hur många gånger har jag inte återvänt till hans klassiska memoarer "Löpsedeln och insidan" (1994), komponerade på hans lätta, litterära språk som var så förvånansvärt oförstört och nyfiket, även efter decennier i tidningsfabriken?

Under sin verksamma tid var Bo Strömstedt en av Sveriges mest inflytelserika och kända personer. På äldre dar gjorde han poesiprogrammet "Svenska krusbär" i SVT. Det hände då inte sällan att han blev stoppad på gatan, ombedd att ställa sig och deklamera Carl Jonas Love Almqvist. Det hände inte sällan att han gjorde det. Blott Expressen Strömstedt har. Hemnumret stod till och med i telefonkatalogen.

 

Han var dock medveten om att passionen hade ett slut: "Resultatet multnar i tidningsarkiven, som de älskades ben i gravarna. Det gör inte passionen meningslös. Den är sin egen mat och dryck, sitt vin, sin våg och himmel. När den är som bäst har den dessutom en vilja: att beröra, röra, tvinga, skynda på, peka ut, förändra" (ur "Den tjugonionde bokstaven").

Bo Strömstedt är död, men varje publicist kan fortfarande lära sig av honom.