Varför tiger Sveriges museer om konststölderna?

Björn Sandmark.
Foto: Ola Kjelbye / Göteborgs Stadsteater

Bénedicte Savoy uppmärksammar i sin nya bok kolonialländernas konstsamlingar och striden om kulturskatterna.

Björn Sandmark ser hur de etnografiska museerna lyckats tysta debatten när frågan aktualiseras. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Den 15 augusti intervjuade Arvid Jurjaks Bénédicte Savoy om gamla kolonialländernas samlingar av konst och kulturföremål från hela världen på de stora etnografiska museerna i London, Paris, Berlin – och Stockholm.

I sin nya bok ”Afrikas Kampf um seine Kunst” (Afrikas kamp för sin konst) skildrar Savoy denna nedtystade, historia. UNESCO-konventionen från 1973 friskriver alla föremål som försvunnit från sina ursprungsländer innan 1970, vilket gör att allt från kolonialtiden går bort. Värst är British Museum som hittat på begreppet det ”Globala kulturarvet”. Där hävdar man att den som är bäst lämpad att ta hand om skatterna ska få göra det och i de allra flesta fall är det inte oväntat just British Museum. Det mest pinsamma exemplet från London är de berömda Parthenon-friserna från Grekland. Trots att man i Aten, vid Akropolis fot, har byggt ett nytt museum som är tänkt att visa friserna från det gamla templet alldeles intill, anser man ändå att London är rätt plats.

Statyer från Parthenon visas på British Museum i London.
Foto: David Cliff / TT NYHETSBYRÅN
Protester utanför British Museum i London med anledning av Parthenonfriserna.
Foto: SOPA Images / TT NYHETSBYRÅN

Sverige är inte mycket bättre. Som chef för Kulturförvaltningen i Göteborg var jag ansvarig för förhandling och återförande av den första sändningen 2014 av de antika textilierna till Peru. Den sista sändningen kom fram i Lima i somras. De hade stulits ur gravar, sålts på svarta börsen, smugglats ut ur Peru mot gällande lag på 1930-talet. Första gången jag träffade den nya chefen för de statliga etnografiska museerna Ann Follin, av en slump på ett möte i Stockholm, läxade hon upp mig för den enligt henne felaktiga hanteringen. 2019 publicerade min hustru Ann-Marie Ljungberg och jag en bok om återförandeprocessen . ”Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” 

De hade stulits ur gravar, sålts på svarta börsen, smugglats ut ur Peru mot gällande lag på 1930-talet.
Ann Follin, överintendent på Statens museer för världskultur.
Foto: Bertil Ericson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Mantel från Paracaskulturen, denna ej ur Göteborgssamlingen, utan ur samling vid Museo Arqueológico Rafael Larco Herreras i Lima.
Foto: Wikimedia

Eftersom Paracas-textilierna är något av det mest värdefulla som lämnats tillbaka till ett ursprungsland hade man kanske kunnat förvänta sig att det skulle skapa debatt om Sveriges roll som global konsttjuv. Men så blev det inte. En länge omtalad pågående utredning av Riksantikvarieämbetet verkar aldrig bli färdig, museerna vill inte anordna diskussioner som saken, inte ens de få museiskribenter som finns i Sverige anser att frågan är viktig, med undantag av Stefan Jonsson i DN.

För Bénédicte Savoy är det förhållningssättet inga nyheter. I sin bok skildrar hon hur de etnografiska museerna, de två gånger som frågan aktualiserats internationellt, effektivt lyckats tysta debatten. Det är exakt den strategi som Ann Follin och Statens museer för Världskultur använder nu också.

Björn Sandmark är vd på Göteborgs stadsteater och skribent. Mellan 2008 och 2014 var han chef för Kulturförvaltningen i Göteborg.



Hon kallades ”lilla grönstrumpan”

https://embed.radioplay.io?id=87565&country_iso=se

SVT:s globala klimatkorrespondent Erika Bjerström gästar Expressens mediepodd. Kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind analyserar även miljonregnet över Hannah och Amanda och DN:s penisfixering.