Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför saknar jag plötsligt mitt så kallade fosterland?

Amanda Svensson.Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN
En handfull krusbär.Foto: Martina Holmberg / TT / Martina Holmberg/TT
Svenska flaggan.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

I dag inleds Expressens Kulturs sommarserie om kärlek i coronans tid. 

Amanda Svensson skriver om längtan, närhet och undrar varför krusbären mognar så långsamt. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Varför växer rädisorna så långsamt. Varför sitter steglitsen bara kvar på gräsmattan och glor när vi närmar oss, har den tappat livslusten eller vad är det frågan om. Varför har vi ett hål i uteplatsen som bara blir större och större trots att vi anstränger oss så till det yttersta för att inte kliva på de murkna brädorna. Varför vill jag döda små djur som inte gjort mig något ont. Varför flyger fladdermössen fortfarande genom trädgården i skymningen, förstår de inte att det är i dålig smak med tanke på allt som har hänt.

Älskling, varför har du hängt en vitlök i rosenbusken. Älskling, kliv inte på de murkna brädorna, förr eller senare kommer vi få betala, förstår du. 

Varför är det lättare med tusentals små bekymmer än ett stort, det känns inte psykologiskt trovärdigt. Och varför är det grönt överallt, varför är det så lätt att råka trampa sönder dillens första tunna strån, varför är det så svårt att älska det man älskar när det man älskar visat sig vara just så bräckligt som man innerst inne alltid misstänkt. Varför känns det som ett oförlåtligt brott mot samhällskontraktet att Royal Mail slutat dela ut post på lördagar. Varför tar det två veckor att skicka snus från Sverige. 

Varför frodas självföraktet när allt annat växer så långsamt.

Älskling, du vet att du inte får gå själv i vindstrappen. Älskling, jag måste jobba. Eller åtminstone låtsas. Älskling, din födelsedag är uppskjuten på obestämd tid. 

Varför saknar jag plötsligt mitt så kallade fosterland så mycket. Varför hatar jag plötsligt mitt så kallade fosterland så mycket, barnen som går till sina förskolor, föräldrarna som dricker vin på internet, femkronorskorven som fortfarande bjuds ut på Ikea-varuhus från norr till söder. Varför känner jag skadeglädje när BNP sjunker med sex procent, varför ångrar jag mig när jag kommer på att det i förlängningen kommer drabba även mig. Varför hör jag inte av mig oftare till mina fyra höggravida vänner.

Varför frodas självföraktet när allt annat växer så långsamt.

Älskling, jag har beställt nya målarfärger till dig på Amazon. Älskling, ska du hjälpa mig plantera ärtorna. Älskling, har du sett steglitsen, nu sitter den på gräsmattan igen. Ska vi se om vi kan döda den. 

Varför växer ärtorna så långsamt. Varför finns det människor som skriver ärter i plural, har de läst för mycket Madicken eller vad är det frågan om. Varför älskar mitt barn inte Astrid Lindgren. Har jag brustit i föräldraansvaret. Brister jag i föräldraansvaret varje dag eller är det bara så det känns. Varför är det så svårt att älska sin nästa så som sig själv när nästan dör och man själv är vid liv. 

Liv Alsterlund (Lisbet) och Jonna Liljendahl (Madicken) i ”Du är inte klok Madicken”.Foto: TV1000

Varför växer dahliorna så långsamt. Varför är blommorna mitt barn plockar finare än de jag inte plockar, varför plockar jag dem inte.

Älskling, vi kan baka en tårta, absolut. Vi kan göra smörkräm, absolut, kylen är full med smör. Jorden är full med mask och träden fulla av fåglar. Vi lever i ett litet paradis, vet du. Vi behöver inte åka någonstans, ingenstans alls. Vi kan klippa gräsmattan och sen spela fotboll på den. Vi kan låta bli att tvätta håret och vara uppe till midnatt. Vi kan leva på våra ynkliga besparingar och gå med mjölk till grannen. Vi kan strunta i skolan, för vem tror på allvar att skolan någonsin kommer öppna igen. 

Varför mognar krusbären så långsamt. Varför letar vi efter detta årets hallon på förra årets störar. Varför är doften av förra årets solkräm nog för att få mig att gråta. Hur kan världen vara så stor och samtidigt inte större än en kvadratkilometer. Varför är tanken på Tokyo och Tantolunden absurd. Alla dessa platser som liksom bara fortsätter existera, förstår de inte att det är i dålig smak. Varför är det så svårt att älska nuet när det inte går att planera för framtiden. Varför var det roligare att bada när det fortfarande var förbjudet. 

Men för all del, det var en annan tid. Det fanns mer att skylla på då.

Älskling, ska vi baka den där tårtan, ja eller nej. Älskling, vi måste ha lite ordning i tillvaron annars blir tillvaron meningslös. Varför blir jag inte glad av smörkräm. Är det för att jag hatar smörkräm. Vad är man för en människa om man hatar smörkräm till och med i kristider. Varför älskar jag inte hela världen. Om jag fick en sista måltid och det var smörkräm eller inget skulle jag välja inget, det är på den nivån det är. Varför är till och med ångesten avmätt. Florsocker och fett, man rör ihop det med en elvisp, det borde inte vara svårare än så. 

Älskling, dammet ligger som fet hinna på elpianot. Varför fick din pianolärare en stroke. Varför skickade vi aldrig blommor trots att jag skrev upp en påminnelse på en lapp. 

Men för all del, det var en annan tid. Det fanns mer att skylla på då. 

Älskling, nu äter vi tårtan, nu låtsas jag att den är god.

Varför finns det inget att skylla på längre. Älskling, var är ditt förstoringsglas. Ge det till mig. Ser du. Det lilla livet, uppförstorat. Jag brukade älska det, något så vansinnigt. Laga maten, gräva jorden, skriva boken, hämta posten. Baka tårtan, peta jorden från naglarna. Jag älskar det fortfarande, det är bara så svårt när det inte finns något att mäta det mot. Att behöva älska det hela tiden, varje sekund av varje dag som är på en gång tidlös och den sista. Varför känns varje dag mindre värdefull och inte mer, är det inlärd hjälplöshet eller vad är det frågan om. 

Älskling, solen skiner, nu låtsas vi att det är speciellt trots att den strålat obönhörligt lika länge som bilen stått orörlig på garageuppfarten.

Älskling, nu äter vi tårtan, nu låtsas jag att den är god. 

Älskling, nu räknar vi humlorna, igen. 

Älskling, jag lovar, en dag ska du få ett akvarium, bara inte i dag. 

 

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Ett system så magnifikt att det bländar”.