Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Varför räknas inte våra musikstjärnor?"

Foto: Kazem Al-Saher på Konserthuset i Stockholm.
Foto: Kazem Al-Saher på Konserthuset i Stockholm.
Foto: Kazem Al-Saher på Konserthuset i Stockholm.

I helgen gästade den irakiska superstjärnan Kazem Al-Saher Stockholms konserthus.

Duraid Al-Khamisi undrar var de svenska journalisterna höll hus.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En vän hör av sig. Undrar om jag har biljetter till konserten.

– Om inte, kan du få min. Jag vet ju hur mycket du diggar honom.

Jag vet hur det brukar sluta. Två timmars tortyr som river upp tusen gamla sår av saknad och minnen. Tackar motvilligt ja. Kazem Al-Saher. Arabvärldens största stjärna på Konserthuset i Stockholm. Parkett, rad sex, plats 187. 1250 kr. Antingen går jag eller så söker jag professionell hjälp.


Jag minns hur jag lärde känna hans musik. Vi var små och skulle åka på semester. Pappa satte mig alltid på den inbyggda förvaringsboxen i bilen - så att jag satt högt upp och kunde få bättre uppsikt över den röda ökenvägen och de vita bergen. Nu går jag på Hötorget långt hemifrån. Ser en festklädd folkmassa vänta på sin kung. Ett avbrott i diasporan, en paus från exilen. Precis vid huvudentrén står en kille med ett diskret kors runt halsen. Korset är en del av Irak. Vid trapporna ser jag beslöjade kvinnor. Slöjan är en del av Irak. Jag hör en mamma fråga på sitt modersmål och få svar på svenska. Tvåspråkigheten är en del av Sverige.

Jag hade inte förväntat mig några intervjuer. Men kanske en notis? Vi är ju ändå en massa irakier i Sverige. Lägg till alla syrier och palestinier, plus ytterligare några nordafrikaner så är vi över 200 000 arabisktalande. Hade vi ansetts vara en del av det Sverige som vi älskat, men som aldrig älskat oss tillbaka, så hade också våra känslor värderats annorlunda. Då hade nyhetsvärderingen varit en annan. Men vi sitter varken på makten att förändra vår verklighet eller kraften att upphöja vad vi vill ha upphöjt. Fan att min kultur inte anses vara likvärdig alla andra kulturer i vårt Sverige...


Bilden av leende araber, sidenskjortor och franska parfymer överensstämmer inte med den vita blicken på oss. Därför är berättelserna inte värda att berättas. Så länge det inte rör sig om krig, terrorism eller kvinnoförtryck är de aldrig det. Det är inte vi som dikterar villkoren för våra berättelser.

Jag ogillar att vända mig till överhögheten och förklara min existens. Men en gång var vi ett folk som älskade poesi. Så vi utvecklade poetiken. Och en gång i tiden älskade vi stjärnorna. Så vi utvecklade astrologin. Och en gång älskade vi livet, så vi uppfann hjulet... Hur blev min historia en symbol för den efterblivne, aggressive, bakåtsträvande araben? Och vem gjorde den vite mannen som bombade mitt land och stormade våra hem, till den godhjärtade, frihetstänkande, moderna feministen?


Arabvärldens Frank Sinatra äntrar scenen till ett öronbedövande vrål - folket har fått tillgång till finrummet. Hans patriotiska, storslagna och romantiska ballader har erövrat ny mark. I mellansnacket efter den första sången säger han: Lär er älska jorden ni står på, oavsett var i världen ni än befinner er. Den som älskar sin plats kommer aldrig att känna sig som en främling.


Duraid Al Khamisi, författare och journalist