Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Varför drabbas jag direkt av skamsjukan?

Folkets hus. Foto: CSABA BENE PERLENBERG
Sami Said. Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER / NOK

”De spottade ut honom ur sina länder och han flöt, gick och rullade tillbaka igen.”

Författaren Sami Said om ett möte med en släkting – och om att vara stolt för det stora, men skämmas för det lilla.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vid ett namnlöst torg i ett utsatt område, som det heter på papperstigrarnas språk. Frukthandlaren skäller efter dig, betongen och grönskan delar upp landskapet mellan sig, Ica ligger granne med ett halalställe, sommarsolen steker huden mörkbrun, svettfläckarna blommar på skjortan, det nya vanliga.

Utanför Folkets hus, kaféet eller eritreanernas tempel som en vän kallar det. Jag kan inte åka förbi utan att stöta på en släkting. Det är så du vet att du kommit hem, ett bekant ansikte kallar på dig, ditt ansikte. Det är därför jag aldrig ska flytta dit. Jag vill vandra som en främling på gatorna. Jag vill ha en främlings ögon, en främlings mun. Hemma är frusna hjärnors gömställe. 

Han gräver fram cigg och tändare ur fickan. Han frågar inte om jag ska ha. 

Varför drabbas jag direkt av skamsjukan?

Exakt hur vårt blod är sammanflätat är oklart. Ursäkta för att jag aldrig lyssnade på era släktträdsgenomgångar. För mig är han den som jagat uppehållstillstånd längre än de flesta. I flera länder och i flera omgångar. För mig är han den som kan berätta allt om situationen på olika länders förvar. Åk inte till Norge, de stoppar dig full med mediciner. 

Han gör sitt bästa för att andas ut röken vänd bort från mig, i riktning mot ungarna som bråkar med ett träd. Han pekar på mina silvriga polisonger och frågar vad som händer där. 

Varför drabbas jag direkt av skamsjukan? Som om det är mitt fel att tiden rusar framåt? När de däremot frågar om jobbsituationen och det andra trista svarar jag med helig stolthet att jag minsann är arbetslös, körkortslös, barnlös, allting-av-vikt-lös. Än sen? Jag skäms tusen gånger mer när man hackar på mitt utseende än när man kommer med rimlig kritik av mina livsval. 

Hur många gånger måste man inte ha sagt åt honom att ge upp, att acceptera sitt öde?

Vad är det för mening med att röka om man inte gör ringar och andra mer avancerade former? En bortkastad möjlighet… 

Han har äntligen fått sitt uppehållstillstånd. Hur många gånger måste man inte ha sagt åt honom att ge upp, att acceptera sitt öde? Åk hem, bygg ditt hus där du föddes. De spottade ut honom ur sina länder och han flöt, gick och rullade tillbaka igen. Man kan anta att handläggarna måste gett upp inför hans orubbliga envishet. Han segrade genom sin tro på framtiden.

Jag har också alltid levt under illusionen att jag på sikt ska få rätt. Visst har livet fört mig på konstiga avvägar men jag ska nå fram till slut, ni ska få se. Mina rader ska bygga ett slott, lyckan skyndar till den som vill ha den och så vidare. Men puckelryggen – ni hade rätt. Men dumboöronen – ni hade rätt. Men arabnäsan – ni hade rätt. Det finns inget försvar, bara ursäkter och omskrivningar. Ja, jag grånar, ja, jag förkrymper. Skratta åt mig. 

Än har jag inte bidragit med något. Men en dag, ni ska få se.

Går du på SFI, frågar jag mest för att avleda känslorna. Egentligen vill jag fråga om de flammande bilarna och gatuapotekarna. Varför är spänningen aldrig här när jag är här?

Kursen börjar snart, men han vet inte hur det ska bli. Han kan inte med att sitta still. Det kryper i kroppen. Oron.

Hur ska du då lära dig språket? 

Det är inte hans problem. Med stolthet närmast. Nu finns det ingen mer envishet, ingen mer kampanda. Han låter färdig, som om han ska bli buren resten av vägen.

Jag tänker att det vi ska ge detta land kommer att avgöra vilka vi är. Jag tänker att jag står kvar på minus. Än har jag inte bidragit med något. Men en dag, ni ska få se. 

Du har gått upp i vikt, säger han och petar på min mage. Under skjortan dallrar det antagligen. 

Det är medicinerna, säger jag och stirrar ner på marken. 

Jag med, säger han och stirrar ner på samma rykande fimp. 

 

Av Sami Said
Sami Said är författare.

 

LÄS MER:

Jag och svenskarna – sen kom de andra