Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför bryr ni er bara om Ivar Arpi?

Anna-Karin Wyndamn och Ivar Arpi.Foto: Peter Knutson

Mottagandet av ”Genusdoktrinen” visar hur kvinnors arbete förtigs och förlöjligas.

Anna-Karin Wyndhamn ser feminister som bara bryr sig om rätt sorts kvinnor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Minnesbilder, kallar vi det i ”Genusdoktrinen”. Det är dagboksanteckningarna från min tid på Nationella sekretariatet för genusforskning. Det var där jag började märka att det jämställdhetsprojekt jag länge arbetat med hade blivit något radikalt annorlunda – en genusdoktrin. Men varken på sekretariatet eller i samhällsdebatten tas kritiker av genusdoktrinen på allvar. Antingen avfärdas man som kvinnofientlig, eller så tigs man ihjäl. Vi är två som skrivit ”Genusdoktrinen”, men om min medförfattare Ivar Arpi drabbas av det förstnämnda, så drabbas jag av det andra.

I nästan tjugo år har jag arbetat med jämställdhetsfrågor. Från mina akademiska uppsatser, utbildandet av lärare i genusfrågor, utvärdering av skolprojekt med jämställdhetsfokus, intervjustudier på uppdrag av Delegation för jämställdhet i högskolan, kartläggning av mäns och kvinnors karriärmöjligheter i akademin, med mera. 

I åratal har jag föreläst och hållit i seminarier och workshops vid en lång rad lärosäten och högskolor. Vid min egen fakultet var jag länge den som samordnade jämställdhetsinsatser. När jag kom till Nationella sekretariatet för genusforskning var jag alltså ingen dununge när det kommer till makt och kön. Jag tillfrågades för att jag under lång tid arbetat med just det som jämställdhetsintegreringen skulle – borde – handla om. 

Jag rör till rollsättningen i det här dramats uppdelning av god och ond, radikal och reaktionär.

Detta är inte något jag har slutat med. Under tiden som jag har skrivit ”Genusdoktrinen” har jag, som en del i mitt eget lärosätes jämställdhetsintegrering, granskat rekryteringen av nya medarbetare. Letat efter mönster som gynnar någon grupp på bekostnad av en annan. Att skapa lika möjligheter för kvinnor och män är fortfarande en central drivkraft för mig.

Kan det vara just det som ställer till det? Kan det vara därför flera av de som skriver och pratar om ”Genusdoktrinen” ignorerar min medverkan? Jag rör till rollsättningen i det här dramats uppdelning av god och ond, radikal och reaktionär. Man får inte både kritisera patriarkala rester i samhället och samtidigt peka på svagheter i genusvetenskapen. Inte slå fast att jämställdhet är viktigt och på samma gång kritisera dogmatismen inom genusfältet. Man ska vara maktkritisk, men inte på det sättet.

Men bara rätt sorts kvinnor, tycks det.

Om min bakgrund, och därmed jag, förtigs kan dessutom problemen som vi tillsammans pekar på lättare avfärdas. Alla år av jämställdhetsarbete anses plötsligt som irrelevanta, när man når ”fel” sorts slutsats.

Den som följer mottagandet av ”Genusdoktrinen” får en snabbkurs i hur kvinnor tidigare skrivits ut ur historien: förlöjliga, förminska och osynliggör. Men den här gången är det inte punschdrickande gubbar i cylinderhatt som gör det, utan feminister, genusvetare och andra som påstår sig värna kvinnors intressen. Men bara rätt sorts kvinnor, tycks det. 

 

 

Av Anna-Karin Wyndhamn

Anna-Karin Wyndhamn är fil dr i pedagogiskt arbete och författare till ”Genusdoktrinen” tillsammans med Ivar Arpi.