Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför är ”genierna” så besatta av Förintelsen?

Lars Norén är just nu aktuell med ”En dramatikers dagbok 20152019”.Foto: PATRIK GUNNAR HELIN / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Natalie Lantz.Foto: ERNST HENRY / ERNST HENRY PHOTOGRAPHY

I en uppmärksammad text i Dagens Nyheter berättar författaren Elisabeth Åsbrink om hur hennes vän Lars Norén kände sorg över att inte vara jude.

Natalie Lantz skriver om ”geniernas” groteska avund inför den judiska erfarenheten av lidande och död.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Författaren Elisabeth Åsbrink skriver självrannsakande i DN om när dramatikern Lars Norén, hennes vän sedan 15 år tillbaka, en dag plötsligt deklarerar att deras vänskap är över. Det intressanta i Åsbrinks text är inte inblicken i två intellektuella storstadsmänniskors möten på diverse hippa caféer. Inte heller finner jag Åsbrinks upprepade försäkran om att hon anser Norén vara ett geni särskilt intressant.

Det intressanta är att Åsbrink beskriver hur allt som hade med det judiska att göra, hur våldet och förföljelsen som låg i hennes familjs historia, väckte Noréns djupaste engagemang: ”Han fick en ingång i det judiska öde som han tycktes besatt av…”

Åsbrink återger en grotesk scen i samband med Noréns möte med Jean Samuel, Primo Levis vän och medfånge i Auschwitz, under inspelningen av dokumentärfilmen om ”Försök inte förstå”. Hon berättar hur hon vacklar till av skam när Norén säger till denne 85-årige överlevande att han själv har känt stor sorg över att inte vara jude. Norén talar senare med Åsbrink om att vara utestängd: ”Det finns sånt som jag inte förstår, inte kan förstå, eftersom jag inte tillhör ett folk som förföljts i över 2 000 år. Det finns hemligheter som jag känner mig utanför. Det kan fylla mig med sorg.” 

Kan rabbinen tänka sig att göra honom, Ingmar Bergman, till hedersjude?

Överrabbin emeritus i Stockholm, Morton Narrowe berättar i sina memoarer ”En tretvinnad tråd” om ett annat genis önskan om delaktighet i det judiska. Demonregissören Ingmar Bergman ska sätta upp ”Goldbergvariationer” av den ungerskfödde juden George Tabori och vill att rabbinen ska komma till teatern och berätta allmänt om judendomen, samt visa hur man tecknar ett kainsmärke i någons panna.

Efter Narrowes möte med ensemblen följer Bergman honom ut och ställer en alldeles egen fråga: kan rabbinen tänka sig att göra honom, Ingmar Bergman, till hedersjude? Narrowe blir förbluffad, det finns ingenting som heter ”hedersjude”. Bergman försäkrar att det finns det visst det, för det har den judiske skådespelaren Erland Josephson sagt. Narrowe berättar att Bergman ser besviket och tvivlande på honom när han tvingas säga att Josephson har skojat med honom. 

Ingmar Bergman tillsammans med Erland Josephson (till höger) under inspelningen av ”Fanny och Alexander” 1981.Foto: STEFAN LINDBLOM/SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN

Förtvivlat försöker jag förstå grejen med geniernas judefetisch (eller är det avund?), inte sällan kopplad till Förintelsen? ”Det som skedde i Auschwitz skedde framför allt inom människan”, skriver Norén i sin dagbok den 28 mars 2013. Förintelsen blir den optimala studien i ondska och mänskligt lidande. Eller är Förintelsen åtråvärd för den ångestdrabbade som ett lidandets adelsmärke, eller varför inte kainsmärke – ett tydligt tecken som vittnar om förvisning från Guds nåd?

För vissa kan nog Förintelsen fungera som ett uppåttjack, en förhöjd livskänsla som kommer av den råa insikten om att koncentrationslägren uppstod i ett civiliserat samhälle, och att det för många gick utmärkt att kombinera mördande med borgerligt familjeliv. 

Är judiskt lidande och död helt enkelt förknippat med finkultur?

Eller kan det vara så illa att fascinationen för Primo Levis erfarenheter från Auschwitz eller Paul Celans poesi, detta ”askans härbärge” (som Norén skriver i sin dagbok den 10 mars 2013), blir en garanti för andligt djup?

Är judiskt lidande och död helt enkelt förknippat med finkultur? 

Jag minns min bestörtning när jag såg första upplagan av David Grossmans roman ”På flykt från ett sorgebud”. Mot en blodröd bakgrund tornade en svart gravsten upp sig, prydd med en stor Davidsstjärna. Vi som arbetat med boken visste att författaren skulle bli ursinnig: det här var ju en bok om livet, inte döden! Jag uttryckte mitt missnöje för en förläggare, som svarade att omslagets allvarliga uttryck förmedlade att detta var en roman i Nobelprisklass. ”Döda judar innebär alltså Nobelprisklass?” tänkte jag.

Visst är det möjligt att det plågade, ensamma geniet i teatersalongens dunkel hyser en infantil vilja att tillhöra en exotifierad idé om det judiska som en intellektuellt betonad ödesgemenskap. Men varför är då fascinationen för judiskt lidande så framträdande? 

 

 

Natalie Lantz är doktorand i den hebreiska bibelns exegetik, översättare och medarbetare på Expressens kultursida.