Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varenda finländsk flicka vet att hon kan bli president

Statsminister Sanna Marin.Foto: FRANCISCO SECO / AP TT NYHETSBYRÅN
Sanna Marin.Foto: KIMMO BRANDT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Författaren Sofi Oksanen.Foto: TONI HÄRKÖNEN / BONNIERS

Med Sanna Marin som statsminister framstår Finland som kvinnornas paradis.

Författaren Sofi Oksanen skriver om kampen för att bli bedömd för rätt saker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. I mars applåderades den finska statsministern Sanna Marin då hon besökte USA och föreläste på Columbiauniversitet. Helsingin Sanomat noterade de många studenter som ville ta selfies med Marin – eftersom hon är motsatsen till president Trump. För att hon är kvinna. För att hon är en ung kvinna vid makten. Enligt många i publiken lät det Marin sa om Finland som rena utopin.

Ända sedan Marin blev statsminister har jag stött på ordet utopi. Utländska journalister frågar mig om Finland är kvinnornas paradis. En 34-åring som statsminister chockade många. Dock inte finländarna. Vi har inte fått världens yngsta statsminister av misstag. Det är ingen slump. Det är en del av utvecklingen i ett land med en lång historia med jämställdhetsarbete.

Urho Kekkonen 1969.Foto: LENNART GULLBERG / SPA

Jag är lite äldre än Sanna Marin och föddes i ett Finland med stor brist på kvinnor i politiken. Urho Kekkonen var president och jag kunde inte tänka mig annat, han hade suttit vid makten längre än någon annan. Han förkroppsligade varaktighet. Jag blev själv chockad när Finland valde en ny manlig president efter honom. En läxa i demokrati, att presidenter kan bytas ut. En revolutionär idé för ett barn.

Men om någon hade frågat mig om en kvinna kunde bli president hade jag nog svarat nej. Inte ens som något äldre kunde jag inte föreställa mig det. Något sådant hade aldrig hänt oss.

Jag visste ändå tidigt att finska kvinnor var först i världen att få fulla politiska rättigheter. Att kvinnor fick rösta och kandidera för val 1906 kunde inte något skolbarn undgå att lära sig ens när den politiska makten var synonym med skalliga gamla män i kostymer och kvinnors beteende i politiken styrdes av strikta sociala normer. Det betydelsefulla var: om vi var först med att göra en sak för kvinnor, varför kunde vi inte göra det igen?

Men innan en kvinna kunde nå toppen av nationellt ledarskap behövde vi en lång, sammanhängande och landsomfattande mental träning. Vilket vi uppnådde tack vare de otaliga kvinnor som var parlamentsledamöter, ministrar och lokala makthavare. Alla dessa kvinnor fick samhället att vänja sig vid att se kvinnlig maktutövning. Alla dessa kvinnor bidrog till att göra det normalt.

Miina Sillanpää.Foto: Wikimedia commons

En av dessa pionjärer var Miina Sillanpää, den första kvinnan som blev socialminister 1926. Flera andra följde henne på den posten, då kvinnor som styrde i frågor om hem, barn och skola var allmänt mer accepterade. Det var lätt att föreställa sig kvinnor på området. Men dessa ”lättare” portföljer var förrädiska, eftersom de gav kvinnor makt över utbildningen. Jämlik utbildning. Flickors utbildning. Gratis utbildning för alla – utan vilken det skulle ha varit svårt för kvinnor att nå ansvarsfulla poster.

Tidigare generationers arbete fick antalet kvinnor i politiken öka på 1990-talet. Ett viktigt glastak krossades när Elisabeth Rehn blev första kvinna som försvarsminister. Det satte i gång en intensiv debatt om huruvida en som inte gjort militärtjänst skulle kunna ha en sådan position. Vad visste en kvinna om krig och vapen? Rehn förminskades ständigt och många trodde att hon skulle misslyckas.

Elisabeth Rehn 1994.Foto: PETER JANSSON /TT

Men det gjorde hon inte, utan slöt Finlands största vapenavtal nånsin och åstadkom betydande förändringar i utrikespolitiken. Det gick så bra att den finska försvarsledningen ser henne som en av de bästa försvarsministrar vi har haft. Hennes tid sammanföll också med en viktig lagändring: militärtjänsten, obligatorisk för män, erbjöds då också kvinnor på frivillig bas. Otroligt.

Rehn blev ett fenomen, hennes popularitet överskred parti- och könsgränser. Inte konstigt att hon blev presidentkandidat 1994, då det verkade som om Finland var redo att ta det makalösa steget att välja en kvinna till statsöverhuvud.

Hennes läppstift hade haft fel nyans.

Men tiden var ännu inte riktigt mogen. Rehn förlorade mot Martti Ahtisaari, även om det var mycket jämnt. Jag minns en analys som förklarade förlusten med att hennes läppstift hade haft fel nyans. Trots att rosa passade bra till hennes gråa hår var det ingen presidentmässig färg.

Hursomhelst, den psykologiska repetition som följde med Elisabeth Rehns kandidatur beredde grunden för nästa kvinnliga presidentkandidat: Tarja Halonen. Det kvinnliga valdeltagandet var på uppgång och gick om männens under Halonens kampanj. Liksom Rehn hade hon tidigare utmärkt sig såsom första kvinnliga utrikesminister. Att se dessa viktiga portföljer i kvinnors händer hade visat den finska opinionen att en kvinna kunde representera landet i världen och utmärka sig på den internationella scenen. Ingen skrattade åt oss – vilket alltid har varit viktigt för finländare.

Tarja Halonen 2005.Foto: JAAKKO AVIKAINEN / AP LEHTIKUVA

2000 röstade jag i ett presidentval för första gången, och i likhet med många av mina vänner röstade jag på en kvinna. Min generation kände att det var viktigt med fler kvinnor i politiken, och en stor del av männen omkring mig höll med. Så Tarja Halonen blev vår första kvinnliga president.

Men Halonens seger blev inte lätt. Under valrörelsen diskuterade folk på fullt allvar vad hennes man skulle kallas, det gick ju inte med ”rikets första dam”. Och vad ska mannen göra när presidenten är på jobbet? Skulle Pentti Arajärvi bli ensam man när ministrarnas fruar lunchade?

Halonen pressades ständigt på om ifall hon försummade familjen, trots att hennes dotter och man var vuxna. Man undrade också om hon kunde klara av en ansträngande valrörelse, medan ingen oroade sig för de manliga kandidaternas uthållighet. Även efter hennes seger visade det sig att Finland inte var helt redo för en kvinna som president.

När Halonen senare tillfrågades om hur det var att vara den första kvinnliga presidenten sa hon att det var spännande och obekvämt:

”När man är först på något är allt lite osäkert. Det är naturligt att folk alltid jämför med en äldre modell.”

De svenska medierna kallade henne muminmamma.

Hon blev alltid satt i relation till en make eller man. Det fanns inga historier kring kvinnliga presidenter, så människor letade efter sådana. Under hennes första statsbesök i Sverige fokuserade man på hennes handväska. De svenska medierna kallade henne muminmamma och syftade på en ”skandal” hemmavid. Finland skämdes.

Halonen hade en lång karriär bakom sig som erfaren jurist, men ingen tycktes intresserad av hennes kunskaper. I stället riktade man in sig på hennes påstått för stora handväska, och damtidningarna började undra om om presidenten fick tillräckligt bra stylingtips. Halonen lärde sig snabbt att det var lika bra att inte alls ha väska om det fanns kameror i närheten. Men muminetiketten satt fast. Och i dag ser vi sällan statsminister Marin med en handväska. En tillfällighet? Det tror jag inte.

Men även om kvinnor i politiken får stå ut med konstanta angrepp i form av genuspräglade reportage råder det inte längre någon brist på mäktiga kvinnliga förebilder. Ända sedan Halonens presidentskap vet varenda finsk flicka att också hon kan bli president.

Fredrik Reinfeldt i samspråk med Mari Kiviniemi 2011.Foto: LEFTERIS PITARAKIS / AP

Sanna Marin är Finlands tredje kvinnliga statsminister. Hennes föregångare – Anneli Jäätteenmäki och Mari Kiviniemi – satt inte så länge, men var ändå viktiga: inte minst då de normaliserade att ha en kvinna som statsminister. Mari Kiviniemis tillträde 2010 började dock med att kvällspressen koncentrerade sig på hennes klädval och midja. ”Pippa Middleton-effekten” kom direkt, och en framträdande vd påstod att Kiviniemi skulle göra sig bättre framifrån. Men nu syntes en ny verklighet då den kvinnliga väljarkåren slog tillbaka med frågor om det var relevant att fokusera på statsministerns kurvor i stället på hennes arbete.

Jutta Urpilainen 2011.Foto: ANTTI AIMO-KOIVISTO / AP LEHTIKUVA

Till skillnad från när det gäller män kan en mäktig kvinnas uteseende bli avgörande för karriären, och det är därför vi måste prata om det. När Jutta Urpilainen, tidigare de finska Socialdemokraternas ordförande, förlorade sin post till Antti Rinne gav hon honom rådet: ”Bär aldrig nätstrumpor på bild”. Det var inget skämt, för Urpilainens yrkesbana hade i åratal överskuggats av att hon hade poserat i nätstrumpor för en nyhetsbild. Utan de fotografierna kunde Urpilainen ha slutat som statsminister även hon.

Sanna Marin har aldrig talat offentligt om sina politiska förebilder, men bilder och instagramkontot visar att hon tagit lärdom av sina föregångare. Hon framträder som drottning Elisabeth eller president Kekkonen. Goda val för en politiker som hoppas på en långvarig bana.

Om Tarja Halonen eget mottagande har hon sagt att ”Jag var ful, kommunist, lesbisk, ogift mamma, och det var bara början. Folk anklagade mig för att inte vara en anständig, rakryggad människa.” Och trots att mer än 60 procent av befolkningen gillar Sanna Marins kvinnodominerade regering är de sociala medierna fulla av kommentarer om att hennes globala popularitet bara är ett resultat av hennes attraktiva yttre.

Till och med i Finland verkar kvinnor i politiken alltid se fel ut: för vackra, för fula, för feta, för magra, för mycket av något och inte tillräckligt av något annat. Kvinnor i offentliga ämbeten måste olikt män bry sig om hur de ler precis rätt framför en kamera. Försök att prata om covid-19 och le utan att se oseriös ut – det är linan som kvinnor måste lära sig balansera på.

Hatet påverkar kvinnors vilja att delta i politiken, det är ett hot mot demokratin såväl som mot jämställdheten.

Och glöm inte den hets som ökar i vårt ”kvinnoparadis”. Hatpropaganda som siktar på kvinnor, inte minst under valkampanjer, och särskilt då på deras utseende. Ofta följt av hot om sexuellt våld. Hatet påverkar kvinnors vilja att delta i politiken, det är ett hot mot demokratin såväl som mot jämställdheten. För ännu är kvinnor underrepresenterade i de finska politiska besluten.

Så var det med den utopin.

Hur obehagliga debatter om kvinnor i politiken än har varit är de ändå viktiga, eftersom de har avslöjat den misogyni som möter mäktiga kvinnor. Bara genom att att göra genusorättvisor synliga kan vi bekämpa dem. Framgången må ha kommit gradvis, men varje steg framåt har fört oss närmare till Marins regering med tolv kvinnliga ministrar. Vägen har kantats av dick pics och dödshot. Men det är en väg som är möjlig var som helst i världen.

 

Av Sofi Oksanen

Finländska Sofi Oksanen är en av Nordens största författare, med titlar som ”Utrensning” och ”När duvorna försvann”. Hennes nästa roman på svenska, ”Hundparken”, utkommer i september på Albert Bonniers. Artikeln är kortad från sin ursprungslängd.

Översättning från engelska Nina Lekander