Våra kroppar är en besvärjelse mot döden

LITTERATUR | RECENSION. Jag är inte särskilt nöjd med min kropps utseende. Med åren har jag kommit att bry mig allt mindre om det, alltmer låtit det vara ett faktum jag inte behöver göra någonting åt. Nöjd har jag ju aldrig varit, varken när jag var 20-årig ätstörd eller nu, så varken fysisk eller psykisk ansträngning räcker liksom till. Ändå har ett mer samtida påbud än tonårens implicita krav på att vara missnöjd med utseendet smugit sig in i mig. Var stolt över hur du ser ut! Älska din kropp! 

Jag förstår att de senaste årens kroppsaktivism och instagrambilder på kvinnokroppar som vanligtvis inte syns är betydelsefullt för många. Men för mig har det snarare blivit ytterligare ett krav; först lärde patriarkatet mig att hata min kropp och nu ska jag själv ta ansvar för att inte göra det. 

World of Warcraft

Jag vill hellre tänka på kroppen ungefär som jag tänker på kollektivtrafik, bredband och kaffebryggare: praktisk och jag är glad så länge den fungerar som den ska. Därför blir jag också avundsjuk på alla de män som kan läsa Adorno, spela World of Warcraft eller lägga fram sina teorier om möjlig regeringsbildning utan att i varje given stund också behöva reflektera över huruvida de älskar sina kroppar. 

Inga kroppspositiva, aktivistiska instagramkonton skapas för att peppa ölmagar, dad bods, håriga ryggar och man boobs. Inga uppmaningar om att lära sig acceptera åldrandets rynkor och slappa hud. Mäns kroppar bara är.

En av mest framträdande kroppsaktivisterna är konstnären och radioprataren Stina Wollter. Hon är även aktivist från och för en annan generation än unga influencers. Helt enkelt en kropp som inte bara är tjock utan också åldrande. På sitt instagramkonto har hon under flera års tid lagt upp dansfilmer i underkläder, som vållat såväl hyllningar som debatt. 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Varför måste kvinnors kroppar fläkas ut?

Instagramaktivism

Nu ger Wollter ut boken ”Kring denna kropp”, en essäistisk, självbiografisk debattbok där tankarna bakom instagramkontot, kroppen och samhället får ta mer plats. Det mesta som skrivs är sådant som den som följt henne redan läst på annat håll, i intervjuer och i kortare format på sociala medier, som systern Ylva, som dog till följd av anorexi och hatet som följt på dansfilmerna. Jag lägger ifrån mig boken och tänker att den nog inte är för mig.

Sedan får en nära anhörig till mig cancer. När hon fått medicinen skickar hon ett meddelande till mig:

”Nu har jag läst på om biverkningarna. Jag kommer gå upp i vikt. Så nu har jag ett nytt motto: hellre tjock än döende.” 

Jag skrattar och vet att hon också skrattar, eftersom det är absurt. Naturligtvis har man hellre en tjock kropp än en döende. Ändå är det inte tillräckligt absurt för att det inte ska vara värt att lägga märke till, skämta om. Inte som kvinna. Det är ju ändå själva fan att medicinen som hindrar cancern från att förgöra hennes kropp samtidigt får den att öka i vikt. 

Oavsett utseende är de ju alla en besvärjelse mot döden.

Så återvänder jag till Stina Wollters bok. Läser om när hennes styvmamma Viveka Seldahl låg för döden, bara 57 år gammal. Hur hon tog tag i Stinas arm, knep om fettet och sa ”ÅH jag saknar mitt HULL! Det här är LIV!” 

Wollter skriver om att bli sams med alla kroppar som hon varit, att de får höra ihop, förlåta och förlåtas. Att få vara ett barn som blir glad av förnimmelsen att vara vid liv. Och plötsligt finns det något i det där kroppspositiva som bottnar också i mig. Dessa kroppar som dansar, sover, knullar, springer, bär, håller om, faller och reser sig. 

Oavsett utseende är de ju alla en besvärjelse mot döden. Allt detta är liv.

LÄS MER – Malte Persson: Språken jag helst velat lära mig är döda

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Hundarna på  huvudgatan".

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen.